Uzbekistans historia i korthet: sex saker du än i dag kan se

Afrasiyab-målningen är det viktigaste dokumentet från det förislamiska Samarkand. Staden var då huvudstad i Sogdiana, och sogdiska köpmän handlade från Kina till Bysans. Väggmålningarna visar sändebud som tas emot av Samarkands härskare. Vilka som exakt är avbildade, och hur scenen ska tolkas, diskuteras fortfarande. Men gästlistan säger mer än någon lärobok: hit kom människor från alla håll.

Något från den världen lever kvar även utanför museet. Navruz, vårfesten som Uzbekistan firar varje mars, är äldre än islam; rötterna finns i regionens förislamiska traditioner, däribland de zoroastriska. Och Alexander den store tog samma väg: år 329 f.Kr. nådde hans armé Maracanda, som grekerna kallade Samarkand – en stad som redan då var gammal.

Målningen blir mycket begripligare när någon förklarar den. Vi berättar dess historia, och historien om kullen omkring den, i museerna i Samarkand och Buchara, och bygger en hel resa kring den i rundresan Ambassadörerna i Afrasiyab.

Längst i söder, nära Termez och några kilometer från Amu-Darja, står en stupa av lera under en skyddande kupol. Den hörde till det buddhistiska klostret Fayaz Tepe, som är ungefär två tusen år gammalt. Buddhismen kom hit längs handelsvägarna, och i århundraden var Termez ett av dess centrum i Centralasien.

Det överraskande är färdriktningen. Från de här trakterna spreds buddhismen vidare österut, till Kina. Uzbekistan föreställer man sig oftast som ett land av minareter, men i söder kan du se hur det religiösa livet såg ut före islam: munkarnas celler, resterna av en gård, själva stupan. Vår guide till Termez beskriver platserna och hur du tar dig dit.

Arabiska arméer nådde regionen i början av 700-talet. Det som följde ingick nog inte i erövrarnas planer: lärda män härifrån blev stjärnor i hela den islamiska världen. Imam al-Bukhari, född i Buchara, sammanställde den samling hadither som sunnimuslimer anser vara den mest auktoritativa. Al-Khwarizmi från Choresm verkade i Bagdad; hans namn gav oss ordet ”algoritm”, och titeln på hans avhandling ordet ”algebra”.

Från den tiden har Buchara kvar Samanidernas mausoleum, en kub av bränt tegel från början av 900-talet. Teglet är lagt så att väggarna ser flätade ut, som en korg. Mitt på dagen ser du ett mönster; mot kvällen ritar skuggorna ett annat.

År 1220 kom mongolerna. Buchara och Samarkand plundrades; den gamla staden på Afrasiyab-kullen byggdes aldrig upp igen, och Samarkand växte fram på nytt bredvid. Samanidernas mausoleum klarade sig. Enligt lokalbefolkningen låg det då begravt under jord och sand, och erövrarna såg det helt enkelt inte. Det är en legend, men en bra legend. Se det till fots med våra anteckningar om Samanidernas mausoleum och Bolo-Hauz.

Kalyan-minareten i Buchara byggdes 1127. I nästan niohundra år har den varit den högsta byggnaden i gamla stan, och den bär på ännu en mongolisk berättelse. Djingis khan, säger legenden, lutade huvudet bakåt för att se toppen, hans hatt föll av, och han beordrade att tornet skulle skonas. Historikerna tar berättelsen med en nypa salt. Faktum kvarstår: moskén intill förstördes, och minareten står fortfarande kvar.

Det som kom efter invasionen är lika intressant. När erövringen väl var över gjorde det väldiga mongoliska riket för en tid vägarna från Kina till Medelhavet säkrare än tidigare. Handeln upphörde inte; med tiden blomstrade den igen. Mer om torget vid minaretens fot finns på vår sida om Poi Kalyan.

Amir Timur föddes 1336 nära Shahrisabz. Han byggde upp ett väldigt rike, gjorde Samarkand till sin huvudstad och fyllde den med kupoler som än i dag präglar stadens silhuett. Ändå byggdes epokens mest fascinerande monument av hans sonson.

Ulugh Beg minns man för astronomin snarare än för slagen. På 1420-talet byggde han ett observatorium på en kulle utanför Samarkand, och dess stjärntabeller hörde till sin tids mest exakta. Efter hans död förföll observatoriet och platsen glömdes bort. År 1908 hittade arkeologen Vasilij Vjatkin den igen.

I dag går du nerför trappor in i en smal underjordisk gång. Där finns en del av det jättelika instrumentet kvar: en marmorklädd båge som löper ner i berget. Nästan inget annat återstår, men utifrån bågen är det lätt att föreställa sig hur stort resten var. Läs mer på vår sida om Ulugh Begs observatorium.

I Chiva, nära Itchan Kalas västra port, står den breda turkosa minareten Kalta-Minor. Den är låg eftersom den aldrig blev färdig. Khan Muhammad Amin planerade ett mycket högt torn, men han dog 1855 och arbetet övergavs.

Tornet sammanfattar de sista århundradena före Ryssland. Timuridernas rike föll sönder. Under 1500-talet uppstod khanaten Buchara och Chiva, och under 1700-talet anslöt sig khanatet Kokand. De konkurrerade med varandra, vilket är en anledning till att Chiva ser så annorlunda ut än Samarkand eller Buchara. Under andra hälften av 1800-talet blev khanatet Kokand en del av Ryska imperiet, medan Buchara och Chiva förblev dess protektorat fram till 1920. Uzbekiska socialistiska sovjetrepubliken bildades 1924, och 1991 blev Uzbekistan självständigt. Tornets historia finns på vår sida om Kalta-Minor och Islam Khoja.

Sovjettiden syns tydligast i Tasjkent. Den 26 april 1966 skadades staden svårt av en jordbävning, och centrum byggdes upp på nytt. I juli 2026 skrevs tio byggnader från den epoken, från Chorsubasaren till tunnelbanestationen Kosmonavtlar, in på UNESCO:s världsarvslista. Historien skrivs fortfarande här. Gå rutten med vår guide till Tasjkents modernism.