Tasjkents modernism: byggnaderna på UNESCO-listan och en dagsrutt

Klockan 5:23 på morgonen den 26 april 1966 slog en jordbävning till med epicentrum rakt under Tasjkents centrum, bara några kilometer ner. Låga lerhus rasade, medan många offentliga byggnader i betong stod kvar. Samma år kom en ny generalplan, och staden byggdes upp igen kring breda avenyer, en tunnelbana och offentliga byggnader som förenade betong med mönstren från det centralasiatiska hantverket.

Modets minnesmärke markerar epicentrum. Det invigdes den 20 maj 1976: en kub av svart labradorit kluven av en spricka, med datumet på ena sidan och en urtavla på en annan, där visarna stannat på 5:23. Skulptör var Dmitry Ryabichev och arkitekt Sabir Adylov, ett namn du möter igen vid Chorsu.

Den 26 juli 2026 skrev Världsarvskommittén, som sammanträdde i Busan, in ”Tashkent Modernist Architecture. Modernity and Tradition in Central Asia”. De tio delarna är Statens historiska museum, Statens konstmuseum, Konstakademiens centrala utställningshall, Alisher Navois filmpalats, Folkvänskapens palats, Statscirkusen, Chorsumarknaden, tunnelbanestationen Kosmonavtlar, bostadshuset Zhemchug och Stora solugnen omkring 45 km öster om staden. Det var den första nominering som Uzbekistan ensamt fått in på listan på 25 år; de övriga världsarven finns i vår guide till Uzbekistans sevärdheter.

Basaren vid gamla stadens korsväg är flera hundra år gammal – byggnaden är det inte. Arkitekterna Vladimir Azimov och Sabir Adylov ritade den nya marknaden, som byggdes främst på 1980-talet och öppnade 1990: en huvudkupol på 86 meter omgiven av sju mindre kupoler med en diameter på 10 till 15 meter. En stålkonstruktion med stor spännvidd bär den stora kupolen, och kakelarbetet pågick ända till 1993.

Idén att lägga Tasjkents marknader under kupoler brukar tillskrivas Andrey Kosinsky, en arkitekt från Moskva som kom för att hjälpa till med återuppbyggnaden 1966 och undervisade här till 1978. Det sägs att det var vid den medeltida sardoban, en kupolförsedd vattencistern, intill karavanserajet Rabat-i Malik på vägen till Buchara, som han övertygades om hur väl en kupol håller värmen ute. Du kan stå under den sardoban den dag vi beskriver i vår guide till hällristningarna i Sarmysh nära Navoi.

Kom på förmiddagen, när basaren är som livligast. Tunnelbanestationen Chorsu på andra sidan gatan, öppnad 1989, grävdes som ett öppet schakt genom basartorget. Vad du ska köpa under kupolen står i vår guide till Uzbekistans basarer.

En kort promenad från Chorsu står Statscirkusen på Khadratorget, på den gamla gränsen mellan den gamla och den nya staden. Den ritades 1962 men stod färdig först 1976, efter ett uppehåll i bygget på grund av jordbävningen. Kupolen jämförs ofta med ett flygande tefat. Arkitekten Genrikh Aleksandrovich strök den glasade foajé som de flesta sovjetiska cirkusar hade och klädde i stället byggnaden i tunga solskärmar. Dörrarna in till manegen är av valnöt, snidade i flera lager.

Från cirkusen löper en enda nord–sydlig axel till Folkvänskapens palats, och de två byggnaderna var tänkta att ses från varandra. Palatset öppnade 1981 efter ritningar av ett team där Yevgeny Rozanov ingick, och det är landets främsta konsertsal, med nästan 4 000 platser. Fasaden lånar de stalaktitformade valven, muqarnas, från gamla portaler, utförda i marmor från Nurata och Gazgan, och inne finns tre stora stenmosaiker. Palatset fanns också på 100-sumsedeln från 1994. Salarna öppnas för konserter och evenemang, så de flesta dagar beundrar du det från torget.

Den äldsta byggnaden på listan kom till före jordbävningen. Biografen Panorama på Navoigatan öppnade 1964 och var den första biografen i Centralasien byggd för bredbildsfilm. Den runda huvudsalongen, en trumma av prefabricerad betong räfflad som en dorisk kolonn, har 2 300 platser framför en välvd duk som är 34 meter bred och 14 meter hög. Jordbävningen 1966 lämnade den i stort sett oskadd.

Från 1968 till 1988 var den värd för Tasjkents internationella filmfestival, och 1991 fick den namn efter poeten Alisher Navoi. I foajén finns i dag Uzbekistans filmmuseum.

Om vi bara fick visa dig en enda byggnad skulle det bli Statens historiska museum. Det öppnade 1970 under namnet Leninmuseet, ritat av Yevgeny Rozanov och Vladimir Shestopalov: en kub bakom geometriska solskärmar klädda med vitrosa marmor – Centralasiens snidade fönstergaller uppförstorat till en hel fasad. Det står där stadens cirkus från 1914 stod tills jordbävningen 1966 förstörde den.

Museet öppnade igen den 24 juli 2026 efter två års renovering, och salarna sträcker sig från stenåldern till i dag; leta efter den buddhistiska alabasterreliefen från Fayaz Tepe nära Termez, platsen vi besöker i vår guide till Termez. I höst fyllde museet 150 år, som vi skrev i vår nyhet om jubileet. Räkna med en och en halv timme inne.

Några minuters promenad bort ligger Konstakademiens centrala utställningshall, öppnad 1974 efter ritningar av Rafael Khairutdinov tillsammans med Farkhad Tursunov. Arkaden av veckade spetsbågar påminner om pishtaq, portalen på centralasiatiska byggnader. Hallen byggdes utan luftkonditionering: djup skugga under arkaden och dubbla väggar som ventilerar luften genom takljusen håller salarna svala, en metod hämtad från traditionella hus. Det är huvudarenan för Tasjkentbiennalen för samtidskonst, vars 11:e upplaga öppnade här i oktober 2026, som vi berättade i vår nyhet om biennalen.

Gå söderut längs Rashidovavenyn till Kosmonavtlar, den enda tunnelbanestationen på listan. Den ritades av Sergo Sutyagin och Sergey Sokolov och öppnade den 8 december 1984; väggarna skiftar från turkos vid golvet till djupblått vid taket, med glasstjärnor längs taket som Vintergatan och tolv keramiska medaljonger med gestalter ur astronomins och rymdfartens historia, från Ulugh Beg till Jurij Gagarin och Valentina Teresjkova. Fotografering i tunnelbanan är tillåten sedan 2018, och fler stationer värda ett stopp finns i vår guide till Tasjkents tunnelbana.

Intill stationen står Zhemchug, ”Pärlan”, ett bostadshus på 16 våningar av Ofelia Aydinova, byggt 1975–1985 i monolitisk betong. Med några våningars mellanrum förenas husets två halvor av öppna terrasser, gemensamma gårdar lyfta upp i luften, som ett mahalla-kvarter som ställts på högkant. Smeknamnet kom från en smyckesbutik i bottenvåningen och fastnade så hårt att det ersatte adressen. Här bor familjer, så vi tittar från gatan.

En kort promenad österut ligger Statens konstmuseum, den tystlåtna medlemmen på listan. Det byggdes 1974 efter ritningar av I. Abdulov, A. Nikiforov och S. Rosenblum och var en kub klädd i anodiserad aluminium, glasad på alla fyra sidor med stevitglas som ger salarna ett jämnt, mjukt ljus. År 2002 fick exteriören en ny beklädnad med kolonn- och bågmotiv, så skalet du ser i dag är yngre än salarna bakom det.

Avsluta dagen vid byggnaden som inte står på listan men finns på varje vykort. Hotel Uzbekistan öppnade i oktober 1974 vid Amir Timur-torget: 17 våningar ritade av ett team under ledning av Ilya Merport. Den svängda fasaden är en enda jättelik panjara, det betonggaller mot solen som finns i centralasiatiska fönster, uppskalat till hela byggnaden för att mjuka upp ljuset i rummen. Hotellet, tv-tornet och Flygplanskonstruktörernas palats övervägs som ett senare tillägg till världsarvet.

Fasaden vetter mot väster över torget, så den lyser i den sena eftermiddagssolen. Restaurangen på 17:e våningen har utsikt över centrum och är ett bra ställe för solnedgången. Vill du stanna ute efter mörkrets inbrott tar vår kvällspromenad i Tasjkent och vår guide till Tasjkent på kvällen vid därifrån.