Tasjkents tunnelbana: ett museum under jord, station för station

Den 26 april 1966 förstörde en jordbävning en stor del av gamla Tasjkent. Den återuppbyggda staden fick nya avenyer, ett modernistiskt centrum och en tunnelbana. Dekretet om att projektera och bygga den undertecknades den 26 september 1967, just när Tasjkent hade passerat en miljon invånare.

Det krävdes envishet. Projektet behövde arton resor till Moskva för att bli godkänt, och först gjordes studier av regionens jordbävningar, grundvatten och mark. Arbetet började 1972 i Chilonzor, den mest tätbefolkade stadsdelen.

Jordbävningen är inbyggd i väggarna. Konstruktionerna är dimensionerade för skakningar på upp till 9 grader på intensitetsskalan MSK-64, i tjock armerad betong. De flesta stationer ligger bara omkring 8 meter under marken och grävdes som öppna schakt, på grund av grundvattnet. Nästan allt material kom från Uzbekistan, från pelarnas vita marmor från Nurata till den lokala graniten under fötterna.

I november 1977 öppnade den första linjen med nio stationer. Det var den första tunnelbanan i Centralasien och den sjunde i Sovjetunionen, och varje station fick sitt eget tema och sina egna konstnärer.

I dag har tunnelbanan fyra linjer och 50 stationer.

De tre äldre linjerna går under jord, och där finns konsten. Ringlinjen går ovanför gatorna på en viadukt; den öppnade 2020 och har byggts ut i etapper, senast 2025. Dess stationer är ljusa och moderna – vill du se kristallkronor, stanna under jord.

År 2025 reste 286,8 miljoner passagerare med tunnelbanan, omkring 785 000 per dag. Den 16 december 2024 åkte för första gången en miljon människor med tunnelbanan på en enda dag.

Stationen öppnade den 8 december 1984 och är den som många kallar stadens vackraste. Arkitekt var Sergo Sutyagin. Väggarna skiftar från turkos vid golvet till djupblått vid taket, som himlen sedd på väg upp mot omloppsbanan, de runda pelarna är klädda i glas och glasstjärnor löper längs taket som Vintergatan.

Längs väggarna hänger keramiska medaljonger: Ulugh Beg, Samarkands astronomkung från 1400-talet, Ikaros, Jurij Gagarin, Valentina Teresjkova, den första kvinnan i rymden, och kosmonauterna Vladislav Volkov och Vladimir Dzhanibekov. Väggmålningarna är gjorda av monumentalkonstnären Arnold Gan.

Ett av ansiktena hör hemma här. Vladimir Dzhanibekov föddes 1942 i Iskandar i Bostanliq-distriktet, bergsdistriktet där Chimgan och Charvaksjön ligger, och familjen flyttade till Tasjkent strax därefter. Han flög ut i rymden fem gånger. År 1985, i omloppsbana, lade han märke till att en snurrande vingmutter vänder sig om och om igen med jämna mellanrum; fysiker kallar det i dag Dzhanibekov-effekten. Han började också måla, mest rymdmotiv, och hans tavlor finns på museer. Du kör genom hans hemdistrikt på vår dagsutflykt till Chimgan och Charvak.

I april 2024 fördes Kosmonavtlar in i Uzbekistans nationella kulturarvsregister, och i juli 2026 blev stationen en del av UNESCO:s världsarv ”Tashkent Modernist Architecture”. Det är den enda tunnelbanestationen på listan. Väcker Ulugh Begs medaljong din nyfikenhet är hans madrasa den första byggnaden i vår guide till Registan.

Hallen är en rad kupoler som vilar på avsmalnande pelare, och den känns mer som en madrasa än som en station. Den är uppkallad efter Alisher Navoi, poeten från 1400-talet som grundade litteraturen på uzbekiska. Vem han var kan du läsa i vår artikel om Alisher Navoi.

De turkosa keramikrelieferna på väggarna illustrerar hans Khamsa, fem långa diktverk: leta efter Farhod och Shirin, Layli och Majnun och Alexander den store som bygger sin mur. Skulptören Ahmet Shaymuradov arbetade med dem i fyra år, tillsammans med konstnären Chingiz Akhmarov. I augusti 2019 spelade tolv unga musiker från Tasjkents filharmoni Bach på den här perrongen – den första konserten i tunnelbanans historia.

Innan du letar efter Farhod, möt honom som Navoi skildrade honom. Navoi fullbordade Farhod och Shirin 1484. I äldre persiska versioner är Farhod stenhuggare; Navoi gör honom till en kinesisk prins, stark, klok och god, som hittar en magisk spegel i sin fars skattkammare och i den ser en äng, den vackra Shirin och sig själv som en man som gräver i jorden. Leta sedan upp panelen där han gör just det. Teatern som bär hans namn, med foajéer snidade i sex regioners stilar, finns med i Tasjkent på 1 eller 2 dagar.

Pakhtakor, tvillingstationen till Alisher Navoi på andra sidan en kort gång, öppnade med den första linjen 1977. Namnet betyder ”bomullsodlare”. Ovanför ingången visar en kopparrelief bomull, republikens ”vita guld”, av Vladimir Burmakin, som också gjorde stationens mosaikpaneler. Pelarna är av ljus marmor från Gazgan, och deras kapitäl i aluminium lyser inifrån.

Bomullen återkommer på den blå linjen: på stationen Uzbekistan är lamporna av glas och metall formade som öppna bomullskapslar, under ett tak av snidad ganch-stuck. Vill du se den på riktigt ute på fältet, läs vår guide till bomullssäsongen.

En station längre bort, under Självständighetstorget, ligger en hall byggd för att imponera. Den öppnade 1977 under namnet Leninplatsen och fick sitt nuvarande namn 1991. Kristallkronor hänger i kupoler längs sidorna och mitt i hallen, vit marmor från Nurata klär pelarna och ljusrosa marmor från Gazgan väggarna, och granitgolvet bär ett nationellt mönster.

Toshkent ligger under torget framför centralstationen. Keramiken är gjord av Saparniyaz Sultanmuratov, och trapporna pryds av bilder som gjordes till stadens 2 200-årsjubileum.

Chorsu, som öppnade 1989, grävdes som ett öppet schakt rakt genom basartorget medan själva basaren byggdes om. Den är klädd i vit marmor från Gazgan, med reliefer som heter ”Ekologi” och ”Tidernas länk”.

En trappa upp ligger själva basaren: vår guide till Chorsubasaren berättar vad som säljs under kupolen och vad du ska smaka.

Den gröna Yunusobodlinjen öppnade i oktober 2001, efter de tröga åren på 1990-talet. Yunus Rajabiy är systemets djupaste station, 24 meter under marken, med takhöjd på mer än 7 meter; nitton dräneringsbrunnar borrades för att hålla grundvattnet borta. Pelarna kröns av kapitäl som samtidigt fungerar som lampor.

Bodomzor, ”mandelträdgården”, ligger tre stationer norrut: ett vitt valv med blå stjärnmönster, bestrött med målade keramikblommor.

Köp en enda resa och stanna innanför spärrarna: byten mellan linjerna är gratis, så hela rutten kostar en resa. Räkna med omkring två timmar med stopp.

Har du mer tid, lägg till Bodomzor, tre stationer norr om Yunus Rajabiy.

• Pris: en resa gäller hur långt du vill. Sedan 1 oktober 2026 kostar en resa 2 500 sum med transportkortet ATTO eller en betalapp, och 3 000 sum med en enkel QR-biljett på papper.
• Enkelbiljetter: köp dem i biljettkassan eller, på allt fler stationer, i en biljettautomat. QR-koden fungerar på papper eller på mobilskärmen. Bussarna har samma priser; mer i att ta sig runt i uzbekiska städer.
• ATTO-kortet: säljs i tunnelbanans biljettkassor och på postkontor och laddas i ATTO-appen eller i terminaler. Om kort och kontanter i allmänhet, se kort, kontanter och dricks.
• Öppettider: 05:00 till midnatt på de tre underjordiska linjerna; Ringlinjen stänger kl. 23:00.
• Vid ingången: du går genom en metalldetektor, och personalen kan titta i din väska.
• Foton: tillåtna.
• Etikett: låt passagerarna kliva av innan du stiger på, och erbjud din plats till äldre resenärer och föräldrar med små barn.
• Väskor: håll koll på fickorna i trängseln; resten står i vår säkerhetsguide.
• Flygplatsen: tunnelbanan går inte dit; ta en Yandex Go-taxi eller en transfer.