Ulugh Begs observatorium i Samarkand: sextanten, stjärnorna och ditt besök

Gå ner några trappsteg vid observatoriet, så står du i ett schakt som huggits ut i berget, med två marmorklädda skenor som böjer sig upp mot ljuset. Det är allt som finns kvar av sin tids största astronomiska instrument: en båge med en radie på omkring 40 meter, där en enda grad tog upp ungefär 70 centimeter. För sexhundra år sedan läste astronomerna i Samarkand av solens, månens och planeternas positioner på den.

Mannen som byggde den styrde staden i fyrtio år, men eftervärlden minns honom främst som vetenskapsman. Vi tar med gäster upp på den här kullen i de flesta längre Samarkandprogram. Här är observatoriet som våra guider berättar om det: Ulugh Beg, den stora sextanten, stjärntabellerna, hur byggnaden försvann och hittades igen och hur du får in den i din dag.

En härskare som mätte himlen

Muhammad Taraghay, känd under sin titel Ulugh Beg, ”den store fursten”, föddes 1394, ett barnbarn till Timur. År 1409, fortfarande i tonåren, blev han ståthållare i Samarkand, och från 1411 styrde han hela Mavarannahr, landet mellan Amu-Darja och Syr-Darja, medan hans far Shah Rukh styrde riket från Herat. Landets lärde före och efter honom, från al-Khwarizmi till Ibn Sina, hittar du i Uzbekistans stora vetenskapsmän.

Ulugh Beg höll Samarkand i fyrtio år, men hans passion var matematik och astronomi. Han studerade, undervisade och observerade själv och samlade den islamiska världens främsta vetenskapsmän omkring sig: matematikern Jamshid al-Kashi, astronomen Qadi Zada al-Rumi och senare Ali Qushji. Hans styre tog slut när han dog 1449. Han vilar i Gur-e-Amir, några steg från sin farfar.

Madrasan på Registan: en skola för astronomer

Berättelsen börjar inne i staden. Åren 1417–1420 byggde Ulugh Beg sin madrasa på västra sidan av Registan, och astronomi var dess viktigaste ämne, vid sidan av matematik, geometri, logik och teologi. Han valde lärarna själv; Qadi Zada och al-Kashi undervisade där, och härskaren föreläste personligen.

Några år senare flyttade arbetet till kullen Kuhak i utkanten av staden, där horisonten var fri. Madrasan och observatoriet är två halvor av samma berättelse, och vi berättar den så: börja på Registan, avsluta på kullen.

Den stora sextanten: en byggnad kring ett enda instrument

Observatoriet uppfördes på 1420-talet och stod klart omkring 1428–1429. Det var en rund byggnad i tre våningar, omkring 46 meter i diameter och ungefär 30 meter hög. I rummen fanns mindre instrument, och en horisontell cirkel på taket användes för att mäta riktningar längs horisonten.

Genom cylinderns mitt, längs meridianens nord–sydlinje, löpte huvudinstrumentet, Fakhri-sextanten. Dess radie var omkring 40 meter. Den nedre delen höggs ut i kullens berg som ett schakt omkring 2 meter brett och 11 meter djupt; den övre delen reste sig inne i byggnaden. Två parallella bågar kläddes med marmor och graderades. En grad tog upp ungefär 70 centimeter, med finare markeringar för varje bågminut.

Vissa historiker kallar den en kvadrant snarare än en sextant: bara en del av bågen finns kvar, och dess fulla längd diskuteras fortfarande. Det du ser i dag är den nedre, underjordiska delen, överbyggd som skydd. Följ de två skenorna upp mot ljuset, så följer du meridianens linje.

1 018 stjärnor och ett år mätt på minuten

Resultaten samlades i Zij-i Sultani, även kallad Zij-i Gurgani, som blev klar 1437: en bok med astronomiska tabeller på persiska. Katalogen anger positionerna för 1 018 stjärnor och var den andra katalogen av sitt slag på sjutton århundraden, efter Hipparchos. Tabellerna innehåller också trigonometri: sinusvärden för varje grad, uträknade med nio decimaler.

Ulugh Begs team mätte det sideriska året, den tid det tar för jorden att återvända till samma plats i förhållande till stjärnorna, till 365 dygn, 6 timmar, 10 minuter och 8 sekunder: ungefär en minut längre än det moderna värdet. Deras år räknat efter årstiderna, 365 dygn, 5 timmar, 49 minuter och 15 sekunder, avvek bara med 25 sekunder; Kopernikus, ett sekel senare, låg 30 sekunder fel. Jordaxelns lutning angav de till 23°30′17″.

Europa fick se katalogen 1665, när Thomas Hyde gav ut den i Oxford. I dag bär en krater på månen och asteroiden 2439 Ulugh Beg hans namn.

Hur observatoriet försvann och hittades igen

Observatoriet överlevde inte sin grundare länge. De lärde lämnade successivt Samarkand, och i slutet av 1500-talet hade den tomma byggnaden plockats isär för teglets skull. Med tiden glömdes till och med den exakta platsen bort.

Den hittades av Vasilij Vjatkin, en före detta skollärare som från 1903 var officiell föreståndare för Samarkands monument. Han lokaliserade platsen med hjälp av ett dokument från 1600-talet, ett gåvobrev på mark till ett dervischkloster, och 1908 frilade hans utgrävning på kullen Kuhak de runda grunderna och sextantens marmorbåge. Han återvände 1909 och 1914, och 1915 byggdes ett valv över schaktet. Senare utgrävningar, 1941 och 1948, frilade grunderna ända ner till berget.

Vjatkin dog 1932. År 1934 flyttades hans grav till observatoriet han hade hittat.

Legenden: biblioteket som fördes bort

Det här är en legend, inte en historisk uppgift. I Samarkand berättar man att Ulugh Begs bibliotek, som sägs ha rymt 15 000 böcker, efter hans död behövde ett säkert hem, och att Ali Qushji flyttade de flesta böckerna till byn Hazrat Bashir nära staden innan han själv lämnade Samarkand.

Museet: det här ska du titta efter

Intill den utgrävda bågen ligger ett litet museum bakom en kakelklädd portal. Där finns kopior av sidor ur stjärntabellerna, fotografier från utgrävningarna, astronomiska instrument som visar hur arbetet gick till och europeiska gravyrer som placerar Ulugh Beg bland de stora astronomerna.

Vårt tips: se museet först, sedan bågen. När du vet hur instrumentet fungerade slutar schaktet att se ut som en trappa ner i en källare och blir det det var: en skala för himlen.

En förmiddag: Shah-i-Zinda, Afrasiyab och observatoriet

Observatoriet ligger i samma norra utkant av staden som två andra sevärdheter, så vi lägger alla tre på en förmiddag. Börja tidigt vid Shah-i-Zinda, gränden med kakelklädda gravar på Afrasiyabs sluttning.

Ungefär en kilometer längre bort ligger Afrasiyabmuseet, på kullen där Samarkand låg från omkring 500 f.Kr. tills mongolerna intog staden 1220. Gå dit för väggmålningen från 600-talet där kung Varkhuman tar emot utländska sändebud. Observatoriet ligger ungefär 1,5 km längre bort.

Då blir eftermiddagen kvar för Registan och Gur-e-Amir. När det har mörknat kan du komma tillbaka och se Registan på kvällen i kvällsbelysningen. En komplett plan finns i Samarkand på 1, 2 eller 3 dagar.

Besök på observatoriet: våra tips

• Var: på kullen Kuhak i nordöstra Samarkand, omkring 3,5 km från Registan och ungefär 1,5 km bortom Afrasiyabmuseet. Med taxi tar det några minuter.
• Tid: ungefär en timme för museet och sextanten.
• Biljetter och öppettider: säljs i kassan vid ingången; kontrollera pris och öppettider där och ha med lite kontanter i sum. Andra sevärdheter finns i vår guide Samarkands sevärdheter, biljetter och öppettider.
• När: på förmiddagen, tillsammans med Shah-i-Zinda och Afrasiyab. Afrasiyabmuseet har öppet måndag till lördag, 9:00–17:00.
• Med guide: bågen och tabellerna blir levande när någon förklarar dem. Våra guider kan lägga till observatoriet i vilken som helst av våra resor i Samarkand.

Samarkand ligger omkring 2 timmar och 10 minuter från Tasjkent med snabbtåget Afrosiyob: se Tasjkent till Samarkand. Mer om staden i vår reseguide till Samarkand.

Vill du få hela Ulugh Begs historia på en resa, med solugnen nära Tasjkent och en natt under stjärnorna vid Aydarkul? Titta på vår femdagarsresa Uzbekistans stjärnor: astronomi och vetenskap.

Kort sagt

• Ulugh Beg, Timurs barnbarn, styrde Samarkand i fyrtio år och gjorde staden till ett centrum för astronomi.
• Hans madrasa på Registan (1417–1420) undervisade i astronomi; observatoriet på kullen Kuhak följde på 1420-talet.
• Sextanten hade en radie på omkring 40 meter; den marmorklädda nedre delen av bågen finns kvar i ett schakt i berget.
• Zij-i Sultani (1437) förtecknar 1 018 stjärnor, och året mättes upp på omkring en minut när.
• Vasilij Vjatkin hittade platsen 1908. Räkna med en timme och kombinera besöket med Shah-i-Zinda och Afrasiyab.