Samanidernas mausoleum och Bolo-Hauz: Buchara bortom gamla stan

Samaniderna härskade från Buchara under 800- och 900-talen, och deras grav är från skiftet mellan de två århundradena, från Ismail Samanis tid; han regerade från 892 till 907. En avskrift från 1500-talet av ett donationsbrev säger att Ismail skänkte mark på begravningsplatsen till en grav för sin far Ahmad. Ismail själv begravdes senare också här.

Byggnaden blev dynastins familjegrav. Under restaureringen på 1930-talet hittades en överliggare av trä, snidad med kufisk skrift och namnet Nasr, Ismails sonson, som regerade fram till 943. Därför ser du två uppsättningar årtal på skyltar och i böcker: Ismails tid och den siste härskaren som lades till vila här.

Mausoleet är litet: omkring tio meter i fyrkant, med väggar som är 1,8 meter tjocka. En bred kupol vilar i mitten och fyra små kupoler i hörnen. Alla fyra sidor är lika, var och en med en välvd ingång, så det finns ingen huvudfasad; du kan gå runt det och se samma byggnad från alla håll.

Allt är bränt tegel. Stora tegelstenar bär tyngden, och små, satta i grupper om två till fem, bildar ornamenten: korgflätning, schackruta, rosetter och rader av ”pärlor” i tegel. Under kupolen löper ett galleri med små välvda öppningar som gör väggarna lättare och släpper in dagsljus. Eftersom tegelstenarna sitter på olika djup skiftar mönstret när solen rör sig: platt mitt på dagen, djupt och strukturerat i det låga ljuset på morgonen och sena eftermiddagen.

Redan innan Djingis khans armé intog Buchara 1220 hade översvämningar täckt mausoleet med lera och sand, och begravningsplatsen runt det fortsatte att växa i lager tills den dolde nästan en tredjedel av dess höjd. Så kom en tegelbyggnad från 900-talet genom seklerna i så gott skick.

Arkeologen Vasilij Vjatkin grävde fram det 1926–1928, och den stora restaureringen kom 1937–1939. Under samma år röjdes den gamla begravningsplatsen och marken blev stadens centralpark. I dag står mausoleet i slutet av en allé med rabatter, med en restaurerad damm i sydost där väggarna speglas i vattnet en stilla morgon. I parken finns också karuseller och ett pariserhjul, så barnfamiljer har lätt att vila där mellan museerna.

Legenden säger att Ismail Samani, som man i Buchara minns som Hazrat Sultan, fortsatte att härska efter sin död. Folk stack in skriftliga önskemål i en öppning på gravens södra sida och väntade på att ett svar skulle dyka upp på den norra. Det är förstås en berättelse; det som är sant är att människor kom till graven i århundraden, och att den var en levande plats, inte en ruin.

Guiderna berättar också att Djingis khans män gick förbi den eftersom den låg dold bland gravarna, och att byggarna blandade kamelmjölk och äggula i murbruket för att det skulle hålla. Den första är en legend som vilar på ett verkligt faktum, slammet och begravningsplatsen. Den andra är ren folktro. Om de fyrtio tegelpärlorna och berättelsen om de fyrtio andarna kan du läsa i våra legender från Buchara.

Några minuters promenad från mausoleet, i utkanten av parken, står en lång tegelbyggnad med spetsig kupol. Enligt legenden slog profeten Job, Ayub, i marken här med sin stav och en källa sprang fram; namnet betyder ”Jobs källa”.

Det äldsta rummet går tillbaka till 1100-talet. En inskrift från 1379–1380 tillskriver Timur den stora kupolsalen, och den koniska kupolen, vanlig i Choresm och sällsynt i Buchara, anses vara gjord av mästare från Choresm. Byggnaden mäter omkring 19 gånger 26 meter, med fyra rum på rad från väster till öster, vart och ett under en egen kupol. Inne finns ett museum över Bucharas vattenförsörjning: kanaler, dammar och hur en stad i öknen höll sig med vatten.

Gå tillbaka österut mot Ark, så kommer du i kanten av Registantorget fram till Bolo-Hauz. Moskén och den åttkantiga dammen framför den är från 1712. Det var emirernas fredagsmoské: på högtidsdagar lades mattor ut över torget från Arks port till moskéns dörr. Dammen gav vatten för den rituella tvagningen och till folket i kvarteret.

Bolo-Hauz är fortfarande en moské i bruk, och på fredagar mitt på dagen samlas många där till bön. Andra dagar och andra tider kan du stå i iwanen och se ut över vattnet.

Iwanen som alla fotograferar är två sekel yngre än moskén. År 1917 byggde mästaren Shirin Muradov till den på tre sidor, tillsammans med den lilla minareten. Taket vilar på tjugo smala träpelare, 12 meter höga, med snidade och målade stalaktitkapitäl, och förhallen mäter 42 gånger 10 meter. Titta upp: taket mellan bjälkarna är också snidat och målat.

I Buchara kallar man gärna Bolo-Hauz för moskén med fyrtio pelare. Räknar du dem hittar du tjugo; det sägs att de andra tjugo står upp och ner i dammen. Minareten vid dammen, också från 1917, har band av tegel och blått glaserat kakel.

Mittemot Bolo-Hauz reser sig de sluttande murarna kring Ark, Bucharas härskares fästning i mer än tusen år, med tronhovet där emirerna kröntes. Vi berättar dess historia, legender inräknade, i vår guide till Ark i Buchara.

På torget mellan dem står ett vattentorn i stålgitter, ritat av ingenjören Vladimir Sjuchov och byggt 1929. Det rymmer inte längre vatten; det har restaurerats, med kaféer på de nedre våningarna och ett utsiktsplan högst upp. Därifrån ser du Bolo-Hauz och dess damm uppifrån, Ark bredvid dig och kupolerna i gamla stan bortom.