Traditionellt hantverk i Uzbekistan: vilken stad gör vad, och var du kan se det

Rishtan i Ferganadalen har tillverkat keramik sedan åtminstone 800-talet. Staden har två material att tacka för sitt hantverk. Det första är den röda leran som ligger direkt under staden och kan användas nästan utan rening. Det andra är ishkor, en glasyr gjord på aska från ökenväxter, som ger Rishtans keramik dess djupa turkos och blå. Staden har omkring tusen keramiker, varav ett hundratal från släkter där yrket gått i arv, och ett museum för traditionell keramik öppnade under stadens internationella keramikforum.

I en bra verkstad ser du hela kedjan: drejskivan, den vita grunderingen, handmålningen, glasyren och ugnen. Be att få se ugnen, inte bara butiken. Mer om mönstren och hur du handlar finns i vår artikel om keramik från Rishtan.

En timme från Buchara har Gijduvan sin egen keramikskola, och efter Rishtan känner du genast igen den: i stället för blått finns brunt, ockra, gult och grönt, med blommor och geometriska mönster. Den mest kända verkstaden tillhör familjen Narzullaev, keramiker i sex generationer, som 1992 öppnade ett keramikmuseum vid sin verkstad. I montrarna kan du följa hur stilen förändrades, och efter ett besök förväxlar du aldrig mer ett fat från Gijduvan med ett från Rishtan.

Från Buchara ordnar vi en halvdags utflykt till en keramikverkstad i Gijduvan med lunch, och själva staden beskrivs i vår guide till dagsutflykter runt Buchara.

Margilan är Ferganadalens sidenstad. Här kan du följa sidenets hela väg: kokonger i hett vatten, hasplingen av tråden, färgningen och vävningen. De berömda tygerna är atlas, helt i siden, och adras, med varp av siden och inslag av bomull. Båda är ikat: mönstret knyts och färgas in i trådarna före vävningen, så väverskan måste veta i förväg var varje färgfläck kommer att hamna. Trådarna förskjuts något i vävstolen, och därför ser mönstrets kanter mjuka och suddiga ut. Den suddigheten är teknikens signatur.

Fabriken Yodgorlik, grundad 1972, är det enklaste stället att se det, och 2017 förde UNESCO in Margilans utvecklingscenter för hantverk av atlas och adras i sitt register över goda bevarandemetoder. Vår artikel om siden från Margilan och fabriken Yodgorlik följer processen steg för steg.

Ordet suzani kommer från persiskans ord för nål. En suzani är ett stort broderat tyg, traditionellt en del av brudens hemgift, ofta broderat i remsor av flera kvinnor och sedan hopsytt, och därför möts mönstret ibland inte riktigt vid sömmarna. Varje region hade sin egen stil: Buchara, Nurata med sina mjuka färger, Samarkand och Shahrisabz med det fina iroqi-stygnet som gav staden titeln World Craft City i augusti 2026.

För gamla och nya stycken sida vid sida, åk till basaren i Urgut nära Samarkand, där textilraderna är som fullast på söndagar och onsdagar. Hur du väljer en suzani och vad motiven betyder finns i vår guide till suzanibroderi.

I århundraden var Samarkandpapper eftertraktat i hela den muslimska världen. Metoden gick förlorad på 1800-talet och återupplivades på 1990-talet: 1996 grundade bröderna Mukhtarov pappersbruket Meros i byn Konigil, en kort bilresa från staden. Bark från unga mullbärsgrenar kokas, bultas i en stamp som drivs av ett vattenhjul, formas till ark och poleras med en sten tills de glänser. Det är en av de mest fridfulla timmar du kan tillbringa nära Samarkand. Detaljer finns i vår artikel om Samarkandpapper och pappersbruket i Konigil.

Chiva är träsnideriets stad. Juma-moskén i Itchan Kala står på 212 träpelare, några av dem hämtade från äldre byggnader, och snidare i gamla stan tillverkar fortfarande dörrar och pelare för hand. I Ferganadalen bär Kokand titeln World Craft City för träsnideri.

Stålet hör hemma i Chust i Namanganregionen, berömt för sina knivar med dekorerade blad och skaft. Buchara har två egna hantverk: metallciselering, som du kan se i verkstäderna runt handelskupolerna, och guldbroderi på sammet, en gång gjort för emirens hov och i dag för rockar, kalotter och väggbonader. Allt detta blir fina presenter; vår lista över vad du kan köpa i Uzbekistan har detaljerna.

Handknutna mattor vävs i dag i Chiva, Buchara, Samarkand och Margilan, i ull och i siden, många med naturliga färgämnen. Titta på baksidan: på en handknuten matta syns mönstret tydligt igenom, knut för knut, och små ojämnheter är normala. Fransen ska vara änden av varptrådarna, inte en remsa som sytts på i efterhand. I en verkstad kan du se väverskorna följa ett mönsterschema en knut i taget, vilket förklarar priset bättre än något certifikat.