Margilansiden: fabriken Yodgorlik, från kokong till ikat

Siden börjar med en silkesmask som spinner in sig i en kokong. I Ferganadalen äter maskarna vårens mullbärsblad och spinner sina kokonger mellan mitten av april och mitten av maj. Fabriken föder inte upp maskar själv, utan köper kokonger i ton.

Tråden hålls samman av ett naturligt lim, sericin, och det är det heta vattnet som mjukar upp det. I nystningsrummet flyter kokongerna i kar medan en arbetare letar upp de lösa ändarna och drar upp dem på en haspel. En enda tråd är alldeles för tunn för att vävas ensam, så flera tvinnas ihop till en tråd.

I det här rummet är det värt att dröja kvar. Allt som följer, från färgen till mönstret, hänger på en tråd som börjar här, en kokong i taget.

Det nystade sidenet lindas till härvor och hängs upp vid maskinerna. Tråden som ska bli varp, det vill säga de längsgående trådarna i det blivande tyget, går sedan upp på en stor roterande ram och därifrån till två valsar som lägger trådarna sida vid sida i exakt ordning.

Den ordningen betyder mer här än i nästan all annan vävning. I ikat från Margilan sitter mönstret i varpen. Varje tråd får sin egen följd av färger, och om en enda hamnar fel hamnar mönstret fel med den.

Mycket av utrustningen i de här rummen är från sovjettiden. Fabriken öppnade 1972, drevs som statligt företag 1982–1993 och privatiserades 2000, då den fick namnet Yodgorlik.

Det lokala ordet för ikat är abr, persiska för ”moln”, och konsten att knyta mönstret heter abrbandi. När varpen är spänd markeras mönstret tvärs över trådknippena: var varje färg börjar och var den slutar.

Sedan knyts knippena. Tråd lindas hårt runt varje avsnitt som ska förbli ofärgat, och varpen sänks ner i färgbadet. De ombundna avsnitten behåller sin färg. Knutarna klipps upp, andra avsnitt binds om och varpen går ner i nästa färg. Varje ny färg betyder ännu en omgång knytning och färgning; komplicerade mönster gick igenom sex till åtta.

Motiven har gamla namn som är värda att fråga om: anorcha, det lilla granatäpplet; bodom, mandeln; kuchkor shokhi, baggens horn; tarok, kammen. Be din guide hitta ett av dem på varpen innan den färgas. På det färdiga tyget känner du igen det direkt. Vad de här och andra motiv betyder, och hur ikat görs i hela landet, kan du läsa i Uzbekisk ikat: khan-atlas, adras och sammet.

Färgkaren värms över vedeldade spisar. Fram till 1880-talet arbetade färgarna i Centralasien bara med naturliga färger: indigo för blått, krapprot och kochenill för rött och rosa, valnöt och ekbark för brunt, saffran och färgreseda för gult. Därefter tog syntetiska färgämnen över nästan överallt.

Yodgorlik återgick till naturliga färgämnen på 1990-talet. År 1996 reste fyra av fabrikens bästa arbetare till Indien för att lära sig naturlig färgning, och i dag använder fabriken metoden i stor utsträckning; syntetiska färger används främst för det billigare maskinvävda tyget. Fråga vilka färgämnen som använts när du köper något.

Samma återupplivning pågår på andra sidan stan, i Margilan Crafts Development Centre, som öppnades av lokalsamhället 2007 och där vävning och naturlig färgning lärs ut från mästare till lärling. År 2017 förde UNESCO in centrets arbete med atlas och adras i Register of Good Safeguarding Practices.

Först nu börjar vävningen. Den färgade varpen sätts upp i en handvävstol och inslaget förs tvärs över den. Trådarna färgades i knippen och ligger aldrig helt jämnt, så kanten på varje motiv darrar lite. Vävare i Centralasien behåller den suddigheten med flit, medan andra ikattraditioner strävar efter skarpa linjer.

Två tyger är viktigast. Khan-atlas är rent siden, tätt och glansigt, tyget för högtider. Adras har varp av siden och inslag av bomull; den tjockare bomullen ger en fint ribbad yta, och tyget är billigare och lättare att tvätta. Yodgorlik väver också shoyi, ett rent siden, halvsidentygerna bekasam och jujuncha samt en enkel bomullsväv som heter boz.

Legenden. I Margilan berättas den så här. En gammal khan bestämde sig för att ta en fattig vävares unga dotter till sin femte hustru. Fadern bad honom att avstå, och khanen gick med på det på ett villkor: till morgonen måste vävaren skapa något så enastående att khanen glömde flickans skönhet. Vävaren satte sig vid en kanal utan att veta vad han skulle göra och såg moln spegla sig i vattnet, färgade som en regnbåge efter regnet. Han sprang hem och vävde hela natten. Tyget han bar fram till khanen var lätt som ett moln och skimrade som en regnbåge. När han fick frågan hur han hade gjort det nämnde han gröna löv tvättade av regnet, tulpanblad, gryningens rodnad, den blå natthimlen, solljus på vatten och sin dotters ögon. Khanen var vunnen, och sedan dess kallas tyget khan-atlas, khanens siden.

Det som är känt. Ingen kan datera berättelsen, men den beskriver tyget precist: mönstrets mjuka, molnlika kanter kommer från knytningen och färgningen du såg i varprummet, och abr betyder just ”moln”. Hur Margilan enligt en annan legend fick sitt namn står i vår reseguide om Ferganadalen; fler berättelser från platserna där de utspelade sig finns i våra legender från Samarkand och legender från Buchara.

Mattverkstaden är lätt att missa men värd att leta upp. Här knyter ett lag på 26 personer sidenmattor efter ett mönsterschema som hänger ovanför vävstolen. Ett ikatmönster färgas in i varpen före vävningen; ett mattmönster byggs upp under vävningen, en knut i taget. Att se båda samma förmiddag är det snabbaste sättet att förstå de två logikerna i uzbekiska textilier.

Funderar du på en matta, titta på arbetet här först. Vår guide vad du kan köpa i Uzbekistan förklarar hur du skiljer en handknuten matta från en maskingjord och vad tullen frågar efter när du tar den med dig hem.

I fabriksbutiken säljs khan-atlas och adras per meter, liksom sjalar, färdigsydda rockar och chapaner samt hemtextilier. Kontrollera två saker innan du betalar.

Vänd först på tyget. I äkta ikat är mönstret färgat in i trådarna, så det syns på båda sidor; ett tryck är blekt på baksidan. Fråga sedan hur det är gjort. Yodgorlik har också en mekanisk verkstad, och tyget därifrån kostar ungefär en tredjedel mindre än handvävt. Båda är ärliga produkter, men de är inte samma sak.

Adras är det praktiska valet för något du ska bära och tvätta. Khan-atlas passar för ett stycke du sparar till speciella dagar. Varje handfärgad längd är lite olik de andra, så om du behöver flera meter som ska matcha, köp dem från samma rulle.