Samarkandpapper: Meros i Konigil, från mullbärsbark till polerat ark

Papper nådde Sogdiana längs Sidenvägen långt innan staden gjorde sitt eget. Brev på sogdiska skrivna på papper för köpmän från Samarkand är daterade till 313. På 700-talet hade Samarkand en egen pappersindustri, ungefär samtidigt som Bagdad.

Papperet blev snart det staden var känd för. Hudud al-Alam, en persisk geografi från 900-talet, beskriver Samarkand som berömt för det. Under de följande århundradena ersatte det papyrus och pergament för handskrifter och miniatyrer: det var lättare, enklare att förvara, och ett polerat ark höll kalligrafens linje skarp. På 1400-talet räknade Simi Nishapuri, som skrev för kalligrafer, Samarkand till de stora pappersorterna tillsammans med Damaskus och Bagdad, och Zayn al-Abidin, sultan av Kashmir, gav mark åt papperstillverkare från Samarkand, vilket blev början på Kashmirs egen pappersindustri.

Två sorter tillverkades: lumppapper för religiösa texter och mullbärspapper för vardagsbruk. Folk kallar det fortfarande ”sidenpapper”. En förklaring är mullbärsträdet, vars blad föder silkesmaskarna; den andra är glansen hos ett väl polerat ark, slätt som siden.

Samarkand gjorde papper in på 1800-talet. Sedan kom fabrikspapperet, verkstäderna kunde inte konkurrera, och hantverket tynade bort tills metoden med mullbärsbark var glömd.

Återkomsten började på en konferens. År 1994 diskuterade ett internationellt möte i Buchara, hållet på UNESCO:s initiativ, Samarkandpapperet, som då inte hade tillverkats i staden på nästan två sekel. Zarif Mukhtarov, en hantverkare från Konigil, läste igenom gamla böcker och uppslagsverk och experimenterade hemma i omkring fem år innan arken blev rätt. År 1996 grundade han och hans bror Islam verkstaden Meros och byggde en kvarn för att upprepa hela arbetsgången för hand.

Utländska specialister undersökte senare papperet i mikroskop och kom fram till att det gamla Samarkandpapperet hade rekonstruerats fullt ut. Omkring tjugo personer arbetar på Meros i dag. Papperet används för att restaurera gamla handskrifter och beställs från hela Uzbekistan och utlandet.

Allt börjar med unga mullbärsgrenar, ett år gamla. Det här är ordningen verkstaden följer:

1. Blötläggning. De kapade grenarna ligger i vatten i fyra dagar.
2. Skalning. Barken dras av veden.
3. Skrapning. En kniv tar bort det mörka yttre skinnet och lämnar den ljusa innerbarken, fibern som papperet görs av.
4. Kokning. Innerbarken kokar i omkring fyra timmar, tills den mjuknar och delar sig i trådar.

Ingenting går till spillo. Restbitar av grenarna blir ramar till miniatyrer och gallerverk, och det hårda yttre lagret blir kartong.

Gå runt till bäcken innan du går in. Ett charkhpalak, ett vattenhjul av trä, driver en tjock stock som ligger längs kanalen. Ekrar på stocken fångar långa trästänger, som vippar genom öppningar i verkstadens vägg. Inne höjs och sänks träpålar i stängernas bortre ändar ner i små träkar, där den kokta barken bultas till massa.

Bultandet pågår i åtta till tio timmar, medan en arbetare rör om i massan med en träpinne. Inga kemikalier och inga bindemedel tillsätts: bara fiber och vatten. Vattenkraft kan ha bultat pappersmassa i Samarkand redan på 700-talet, så det här är en av hantverkets äldsta maskiner.

Massan hälls i ett kar med vatten och rörs om. Mästaren doppar en ram med fint nät, lyfter den rakt upp och låter vattnet rinna av: fibrerna lägger sig och flätas samman till ett ark. Det är det ögonblick besökarna följer noggrannast, och momentet du kan prova själv.

De våta arken staplas under en träskiva tyngd med stenar för att pressa ut det sista vattnet och fästs sedan på en skiva eller en glasruta för att torka: några timmar på sommaren, nästan ett helt dygn på vintern.

Sedan kommer den efterbehandling som gjorde Samarkandpapperet berömt. Varje ark poleras på båda sidor i två till tre timmar med en slät sten som agat, ett snäckskal eller en bit horn. Poleringen sluter ytan, så att bläcket ligger kvar i stället för att flyta ut, och ger papperet dess mjuka glans. Meros gör 100–120 ark om dagen, i olika storlekar, tjocklekar och färger.

Det färdiga papperet är varmt elfenbensfärgat, eftersom det aldrig bleks. Det är starkt, tål skrift på båda sidor och prasslar när du skakar det. Ett vanligt ark håller omkring fyrtio år i förvaring; Samarkandpapper görs för att hålla runt fyrahundra.

Meros är mer än en verkstad. Gården är en liten park med träd och rinnande vatten vid Siab, och efter rundturen kan du sitta i tehuset vid floden, där gästerna serveras plov på Samarkandvis och lokal frukt.

Konigil har länge varit en hantverksby; namnet brukar förklaras som ”lergruva”. Bredvid pappersverkstaden finns en keramikateljé där du kan prova drejskivan, och i byn görs linolja, så fråga gärna om att laga plov med den. Det fungerar bra med barn: de följer varje steg och kan ta med sig hem ett ark de har gjort själva.

Butiken säljer det verkstaden gör: anteckningsböcker inbundna i nationell stil, vykort, miniatyrer målade på Samarkandpapper, väskor, dockor och till och med klänningar av papper. Papper väger nästan ingenting och går inte sönder, vilket gör det till det lättaste hantverket att bära hem bredvid en skål från Rishtan. Fler idéer, och var du hittar dem, finns i vad du kan köpa i Uzbekistan.

Mullbärsträdet knyter Konigil till ett annat hantverk. Dess blad föder silkesmaskarna, vars kokonger blir ikat i Ferganadalen, berättelsen vi återger i siden från Margilan. I själva Samarkand kan du se sidenvaror tillverkas i en sidenverkstad.

Konigil passar bäst in på en tredje dag i Samarkand, när du har sett Registan och de kakelklädda mausoleerna och vill ha en lugnare förmiddag. Kombinera det med Ulugh Begs observatorium, som i vår plan för Samarkand på 1, 2 eller 3 dagar.

Vår privata tur ”Samarkand Discovery” omfattar observatoriet, pappersverkstaden i Konigil, den helige Daniels mausoleum och Afrasiyabmuseet på en dag med guide och bil. En lektion i papperstillverkning hos Meros ordnas på förfrågan: säg till när du bokar.

Vill du tillbringa en hel resa bland hantverkarna, se vår fem dagar långa resa Hantverk i Buchara och Samarkand: en stund med papperstillverkning hos Meros ingår i programmet.

• Var: byn Konigil, omkring 13 km från Samarkand, vid Siab. Du behöver bil eller taxi.
• Hur länge: ungefär en och en halv timme på plats, en halv dag med resan; längre med en lektion eller lunch i tehuset.
• När: våren och hösten är behagligast; på sommaren: kom på förmiddagen, före värmen.
• Besök: Meros är en verkstad i drift, så vi kommer överens om tiden i förväg. Fråga innan du filmar hantverkarna, och ha med lite kontanter i sum för mindre köp; se kort, kontanter och dricks.