Det forntida Samarkand: en stad som läses i lager, från Afrasiyab till Registan

Människor bodde på Afrasiyab från omkring 500 f.Kr. fram till 1220. Detta var Marakanda, staden som Alexander den store intog 329 f.Kr., och senare huvudstaden i Sogdiana, landet vars köpmän förde varor, språk och religioner mellan Kina, Indien och Persien.

Fynden finns i Afrasiyab-museet på kullen. Dess stolthet är Ambassadörsmålningen, väggmålningar gjorda 648–651 för en palatssal och funna 1965: processioner av sändebud som bär gåvor till en sogdisk kung, bland dem gestalter som forskare identifierar som sändebud från Kina och Korea. Det är den enda platsen i Samarkand där du ser ansiktena på de människor som levde här före islam. Mer om museet och dess salar finns i vår guide till museerna i Samarkand och Buchara.

År 1220 intog Djingis khans mongoliska armé Samarkand och förstörde stora delar av staden. Livet återvände aldrig till kullen. När staden återhämtade sig växte den söderut, på marken där Registan och Gur-e-Amir står i dag, och Afrasiyab lämnades åt vinden.

En plats i utkanten av den gamla staden behöll sitt liv: Shah-i-Zinda, nekropolen på Afrasiyabs södra sluttning. Dess äldsta kärna går tillbaka till 1000-talet och den grav som vördas som Kusam ibn Abbas grav – han var kusin till profeten Muhammed. De flesta mausoleerna längs den smala gatan byggdes på 1300- och 1400-talen, många för kvinnor och stormän i Timurs familj. Det är en aktiv nekropol, så vi besöker den med täckta axlar och knän och med dämpad röst. Detaljerna finns i vår artikel om Shah-i-Zinda.

År 1370 gjorde Timur, i Europa känd som Tamerlan, Samarkand till sin huvudstad. I 35 år strömmade rikedomarna från hans fälttåg hit, och med dem hantverkare från de städer han intog. Han byggde i en skala som skulle imponera. Bibi-Khanym-moskén, påbörjad 1399 efter hans fälttåg i Indien, hade en portal på omkring 35 meters höjd; byggnaden var så ambitiös att delar av den började rasa inom några decennier, och det du ser i dag har mycket att tacka restaureringen från 1974 och framåt för.

År 1404 nådde Ruy González de Clavijo, sändebud från kungen av Kastilien, Samarkand och beskrev trädgårdarna, festerna och byggnadsarbetena. Några månader senare, i februari 1405, dog Timur under ett fälttåg. Han vilar i Gur-e-Amir, mausoleet med den räfflade blå kupolen, färdigt 1404 och först byggt för hans sonson Muhammad Sultan. Under kupolen markerar en platta av mörkgrön jade hans grav; hans sonson Ulugh Beg ligger begravd i närheten. Vår artikel om Gur-e-Amir berättar gravens historia, bland annat om öppnandet av kryptan i juni 1941.

Timurs sonson Ulugh Beg styrde Samarkand från 1409 och gjorde farfaderns huvudstad till en stad för lärda. Åren 1417–1420 byggde han en madrasa vid Registan där astronomi och matematik undervisades jämte teologi. På 1420-talet byggde han ett observatorium på en kulle utanför staden, med en sextant med en radie på omkring 40 meter, placerad i en ränna grävd in i kullen. Med den mätte hans astronomer årets längd och sammanställde en katalog över 1 018 stjärnor.

Ulugh Beg dödades 1449, och observatoriet monterades senare ned och glömdes bort. År 1908 hittade arkeologen Vasilij Vjatkin sextantens underjordiska båge, och i dag kan du gå ner för trappan och se den. Vår artikel om Ulugh Begs observatorium handlar om instrumentet och museet.

Registan ser ut som en enda plan, men det tog mer än två århundraden. Mittemot Ulugh Begs madrasa byggde guvernören Yalangtush Bahadur Sher-Dor-madrasan 1619–1636, lika stor som den äldre byggnaden, och sedan Tilla-Kari 1646–1660, med en förgylld moské inuti. Sher-Dors portal bär stadens mest berömda mosaik: två randiga djur som jagar hjortar, med en sol med människoansikte som stiger bakom vart och ett av dem. Bilder av levande varelser är sällsynta på religiösa byggnader, och därför stannar alla här.

Torget har en egen guide på vår webbplats, Registan i Samarkand, med de bästa timmarna för ljuset och kvällsbelysningen.

År 1868 blev Samarkand en del av Ryska imperiet, och en ny stad med raka, trädkantade gator växte fram väster om den gamla. År 1888 kom järnvägen. Från 1925 till 1930 var Samarkand huvudstad i Sovjetuzbekistan, innan huvudstaden flyttades till Tasjkent. Gå västerut från Registan, så får kakelkonsten på tio minuter ge vika för tegel från 1800-talet och skuggiga alléer.

År 2001 skrev UNESCO in staden på världsarvslistan som Samarkand – Crossroads of Cultures, och namnet passar: Afrasiyab, den timuridiska staden och den ryska staden ingår alla. Det lager som aldrig upphörde är vardagens. Siab-basaren, bredvid Bibi-Khanym-moskén, säljer fortfarande det kompakta Samarkandbrödet, torkade aprikoser och nötter, som stadens marknader har gjort i århundraden.