Gur-e-Amir i Samarkand: Timurs grav, historia och legender

Timur lät bygga den här graven åt någon annan. 1403 dog hans sonson och utvalde arvinge, Muhammad Sultan, och den gamle erövraren, som var tillbaka i Samarkand hösten 1404, satte sina byggmästare i arbete med ett mausoleum åt honom. Några månader senare var Timur själv död, och byggnaden han hade rest åt den unge mannen blev hans egen grav.

I dag vilar i Gur-e-Amir, persiska för ”emirens grav”, Timur, två av hans söner, två av hans sonsöner och hans andlige lärare. Vi tar med gästerna hit i slutet av nästan varje dag i Samarkand. Här är mausoleet som våra guider berättar om det: vem som vilar var, den mörkgröna stenen över Timur, den räfflade kupolen, guldet inuti, öppnandet av graven 1941 och legenderna, tydligt markerade som legender.

En grav byggd åt en sonson

Platsen började inte som begravningsplats. I slutet av 1300-talet byggde Muhammad Sultan ett komplex här: en madrasa i två våningar i öster, en kupolförsedd khanaka (ett sufiskt härbärge) i väster och mellan dem en gård som man nådde genom en hög portal i norr. Portalen står kvar, och dess mosaik bär byggmästarens namn, Muhammad ibn Mahmud från Isfahan.

Efter prinsens död lade Timur till mausoleet på gårdens södra sida: en oktogon krönt av en väldig räfflad kupol. Han fick aldrig se det färdigt. Timur dog i februari 1405 i Otrar, under ett fälttåg. Han hade förberett en krypta åt sig själv i Shahrisabz, sin hemstad, men hans kropp fördes till Samarkand och lades i sonsonens grav. Hela hans livshistoria hittar du i Amir Timur (Tamerlan).

Det var en annan sonson, Ulugh Beg, astronomen som byggde den första madrasan vid Registan, som fullbordade verket. 1425 lade han till ett galleri på östra sidan, som i dag är huvudingången.

Vem som vilar i Gur-e-Amir

Där inne, bakom ett snidat marmorskrank, står kenotaferna. De är bara minnesstenar. De verkliga gravarna ligger i kryptan rakt under, i samma ordning, och kryptan är stängd för besökare.

• Timur, begravd 1405, under den mörkgröna stenen i mitten.
• Muhammad Sultan, sonsonen som graven byggdes åt.
• Miran Shah, Timurs son, som dog 1408.
• Shah Rukh, Timurs son, som dog i Herat 1447. Hans dotter förde hans kropp till Samarkand samma år.
• Ulugh Beg, Timurs sonson, som dog i oktober 1449. Hans brorson Abdallah flyttade hit hans kvarlevor.
• Sayyid Baraka, Timurs andlige lärare.

Även andra medlemmar av dynastin är begravda här. Gå långsamt runt skranket: från varje sida ser du samma familj i en annan ordning.

Den mörkgröna stenen över Timur

Timurs kenotaf är den som alla letar efter: ett block av mörkgrön nefrit, en sorts jade, bland ljus marmor. Ulugh Beg lät föra den till Samarkand från ett fälttåg 1425 och placera den över farfaderns grav.

Stenen bär en lång arabisk inskrift. Den nämner ”den store sultanen” Timur och följer hans släktlinje bakåt genom generationerna till en förfader han delade med Djingis khan, och ännu längre, till Alan Qo’a, mongolklanernas legendariska stammoder, som sades ha blivit havande genom en ljusstråle. En andra version av samma släkttavla är huggen i Timurs gravsten av marmor i kryptan.

Titta noga så ser du att stenen är i två delar. 1740 lät den persiske härskaren Nader Shah föra bort den, och på vägen brast den i två. Enligt berättelsen togs brottet som ett dåligt omen, och hans rådgivare uppmanade honom att skicka tillbaka stenen. Den kom hem till Samarkand, spräckt, och har legat här sedan dess.

Den räfflade kupolen

Från gatan är det kupolen du lägger märke till först. Den är cirka 15 meter i diameter och 12,5 meter hög, djupt räfflad med 64 ribbor, och den buktar ut något över den cylindriska trumman under den. Kaklet är klarblått, med vita och turkosa mönster som löper tvärs över ribborna.

Läs trumman. Runt den löper en inskrift med flera meter höga bokstäver: ”Evigheten tillhör Gud”. Mindre bokstäver ovanför säger ”Lovad vare Gud”. På en grav är budskapet tydligt.

Den här formen reste långt. Timurs ättlingar grundade moguldynastin i Indien, och historiker ser Gur-e-Amirs inflytande i deras gravmonument: Baburs trädgård i Kabul, Humayuns grav i Delhi och Taj Mahal i Agra.

Inuti: onyx, blått och guld

Kliv in och stanna en stund så att ögonen hinner vänja sig. De nedre väggarna är klädda med paneler av onyx, med en snidad marmorlist av stalaktitliknande nischer ovanför. Högre upp är väggarna och innerkupolen täckta av reliefornament i papier-maché, målade i blått och förgyllda, så att hela rummet tycks glöda.

Mycket av det du ser är restauratörernas verk. I början av 1900-talet återstod bara grunderna av madrasan och khanakan, och två av gårdens fyra minareter hade rasat. Valvet över kryptan byggdes om 1924–1926, den yttre kupolen och dess glasyr på 1950-talet, och den förgyllda interiören restaurerades på 1970-talet. 1996, inför Timurs 660-årsjubileum, byggdes minareterna upp igen och hela ensemblen rustades upp. 2001 fördes Gur-e-Amir upp på UNESCO:s världsarvslista som en del av ”Samarkand – Crossroad of Cultures”.

1941: öppnandet av graven

I juni 1941 öppnade en sovjetisk vetenskaplig expedition gravarna. Arbetet började den 16 juni; Timurs kista öppnades den 19 juni. I gruppen ingick författaren Sadriddin Ajni, en filmfotograf och antropologen Michail Gerasimov, som kunde återskapa ett ansikte utifrån en skalle.

Benen bekräftade vad krönikorna sa. Timur var omkring 172 centimeter lång, en stor man för sin tid, med bred bröstkorg. Hans högra ben och högra arm hade skadats svårt, och han haltade tydligt. Haltandet gav honom hans persiska öknamn, Timur-i Lang, ”Timur den lame”, som Europa gjorde till Tamerlan. Gerasimov modellerade Timurs och Ulugh Begs ansikten, och hans rekonstruktioner är fortfarande de porträtt som de flesta känner till.

I slutet av 1942 begravdes Timur och hans ättlingar på nytt i kryptan med fullständiga islamiska riter.

Legend: varningen på graven

Det här är en legend, inte ett dokumenterat faktum. I Samarkand berättar man gärna att en varning var huggen i graven, med en uppmaning att inte störa Timurs vila. Man lägger till att när kistan öppnades fylldes kryptan av en stark doft av kåda, och att detta var ”Tamerlans ande”.

Någon sådan varning finns inte bland de dokumenterade inskrifterna: orden på den gröna stenen är en släkttavla. Personer i Gerasimovs närhet kallade berättelsen ett påhitt. Legenden lever ändå vidare, och våra guider berättar den stående bredvid stenen.

Visste du det här?

• En kort promenad från Gur-e-Amir, på vägen mot Registan, står det lilla Rukhabads mausoleum, byggt 1380 över mystikern Burhan al-Din Sagarjis grav. Enligt legenden finns en ask med sju hårstrån från Profetens skägg inmurad i kupolen.
• Timurs tomma krypta väntar fortfarande på honom i Shahrisabz, cirka 90 km från Samarkand över ett bergspass. Vi tar med gästerna dit på vår resa till Shahrisabz.
• Ulugh Beg, vars stjärnkatalog upptar 1 018 stjärnor, vilar några steg från farfadern som erövrade halva Asien.

Besök i Gur-e-Amir: våra tips

• Var: sydväst om den gamla stadskärnan, cirka en kilometer från Registan. Det är en lätt promenad längs boulevarden.
• När: sent på eftermiddagen, som dagens sista stopp. Inne lyses guldet upp av lampor, så tiden spelar ingen roll; ute kan du stanna till skymningen, då portalen och kupolen strålkastarbelyses.
• Tid: 45 minuter till en timme.
• Biljett: säljs i kassan vid grinden; kolla priset där och ha lite kontanter i sum.
• Klädsel: det här är ett mausoleum och en vördad plats. Täck axlar och knän, kvinnor tar med en sjal, och tala lågt där inne. Mer i vår guide om vad du ska ha på dig i Uzbekistan.
• Kombinera: förmiddag vid Registan, promenaden norrut till Shah-i-Zinda och sedan Gur-e-Amir i slutet av dagen. Vår guide Samarkand på 1, 2 eller 3 dagar visar hela slingan, och Samarkands sevärdheter, biljetter och öppettider har ett kort för varje monument.

Samarkand ligger cirka 2 timmar och 10 minuter från Tasjkent med expresståget Afrosiyob: se Tasjkent till Samarkand. Med guide ingår Gur-e-Amir i den privata heldagsturen till Samarkands höjdpunkter och våra andra resor i Samarkand; för resten av staden, se vår stadsguide till Samarkand. Redan i Samarkand? Boka en stadsvandring i Samarkand med guide.

I korthet

• Timur påbörjade graven 1404 åt sin sonson Muhammad Sultan och begravdes själv i den 1405.
• Timur, hans söner Shah Rukh och Miran Shah, hans sonsöner Muhammad Sultan och Ulugh Beg och hans lärare Sayyid Baraka vilar i kryptan under kenotaferna.
• Den mörkgröna stenen över Timur kom 1425, brast 1740 och bär hans släkttavla.
• Graven öppnades för forskning i juni 1941; varningen på den är en legend.
• Kom i slutet av dagen, klä dig täckande och stanna kvar tills belysningen tänds.