Samarkands legender: 11 berättelser och var du hör dem

Legenden. Kusam ibn Abbas kom till Samarkand för att predika. Han dog aldrig: en fredag, under bönen, gick han ner i en djup brunn under kullen, eller leddes in i gångar under den av Khizr, den vandrande odödlige i islamisk tradition. Där finns han fortfarande, levande. Därför heter platsen Shah-i-Zinda, ”den levande kungen”.

Det här är känt. Kusam var kusin till profeten Muhammed. Han deltog i det arabiska fälttåget bortom Amu-Darja år 676 och dog i Samarkand omkring 677. På 1000-talet stod ett mausoleum över den grav som ansågs vara hans, och Timurs familj byggde senare en hel gata av gravmonument runt den. Traditionen lägger till en mindre legend: räkna trappstegen på vägen upp och på vägen ner, och om siffrorna stämmer förlåts dina synder.

Här ser du det. Kusams helgedom ligger högst upp i gränden, bakom en snidad träskärm. Det är en plats där man fortfarande ber, så gå tyst. Mer i vår guide till Shah-i-Zinda.

Legenden. Medan Timur var ute på fälttåg byggde hans hustru en moské åt honom som en överraskning. Den unge arkitekten förälskade sig i henne och drog ut på arbetet, och sedan satte han sitt pris för att bli klar i tid: en kyss. Hon skickade honom målade ägg – olika färger, sa hon, men alla smakar likadant, och så är det med kvinnor också. Han svarade med två bägare, en med vatten och en med vin. De ser likadana ut, sa han, men bara den ena sätter eld i dig. Hon gick med på kyssen, och den lämnade ett märke på hennes kind som Timur lade märke till i samma stund som han kom hem. Hur berättelsen slutar beror på vem som berättar.

Det här är känt. Moskén var Timurs eget projekt, påbörjat 1399 efter hans fälttåg i Indien. Saray Mulk Khanum, den hustru som kallas Bibi-Khanym, byggde sin egen madrasa på andra sidan vägen.

Här ser du det. Ställ dig under den 35 meter höga portalen och gå sedan över vägen till det lilla mausoleum som finns kvar av hennes madrasa. Mer i vår guide till Bibi-Khanym.

Tron. På gården till samma moské står ett jättelikt koranställ uthugget i marmor. I Samarkand säger man att en kvinna som kryper under det får många barn, och i generationer gjorde kvinnor just det.

Det här är känt. Stället beställdes av Ulugh Beg, Timurs sonson, och är omkring 2,3 meter långt. Först stod det i den stora helgedomen under kupolen, och senare flyttades det ut. Det gjordes för en koran i jätteformat, med sidor som var nästan två meter höga.

Här ser du det. Mitt på gården. Det är nästan sexhundra år gammalt och skört, så i dag är seden att titta och fotografera, inte att klättra.

Legenden. År 1740 förde den persiske härskaren Nader Shah bort den mörkgröna sten som låg över Timurs grav. På vägen sprack den i två delar. Hans rådgivare såg ett olycksbådande tecken och uppmanade honom att skicka tillbaka den, och så kom stenen åter till Samarkand.

Det här är känt. Stenen är nefrit, en sorts jade, som Ulugh Beg lät föra till Samarkand 1425. Den följde verkligen med Nader Shah, och den är verkligen i två delar. Den långa inskriften följer Timurs släktlinje många generationer bakåt.

Här ser du det. Inne i Gur-e-Amir, i mitten bakom marmorskärmen: den mörka stenen bland de ljusa. Leta efter sprickan. Mer i vår guide till Gur-e-Amir.

Legenden. När Samarkand byggdes kom en leopard ner från bergen, gick runt de nya murarna som om den inspekterade dem och vände sedan tillbaka till bergen. Folket tog det som en välsignelse och satte det stora kattdjuret på sina fanor.

Det här är känt. Stadens mest kända kattdjur finns över valvet på Sher-Dor-madrasan, som stod klar 1636. De är randiga men har lejonmanar, de jagar vita hjortar, och ur deras ryggar stiger en sol med människoansikte. Namnet betyder ”med lejon” eller ”med tigrar”, och i Samarkand tvistar man fortfarande om vilket. Motivet är mycket äldre än byggnaden, och lejonet med solen fanns på baksidan av 200-sumssedeln från 1997.

Här ser du det. På Registan, den madrasa som ligger till höger när du står vänd mot torget. Mer i vår guide till Registan.

Legenden. När hans madrasa nästan var färdig fick Ulugh Beg frågan vem som skulle bli dess första lärare. Den som vet mest inom varje vetenskap, svarade han. En oansenlig man klev fram ur folkmassan och erbjöd sig. Nittio lärda kom till hans första föreläsning. När den var slut kunde bara två hänga med: astronomen Qadi Zada och Ulugh Beg själv.

Det här är känt. Madrasan öppnade på 1420-talet, och under Ulugh Beg var astronomi dess huvudämne. Han intervjuade själv lärarna, och Qadi Zada var en av dem.

Här ser du det. Den äldsta av de tre madrasorna på Registan, till vänster när du står vänd mot torget.

Legenden. Efter Ulugh Begs död behövde hans bibliotek, som sägs ha rymt 15 000 böcker, ett säkert hem. Hans elev Ali Qushji bar ut de flesta böckerna ur staden till byn Hazrat Bashir och gömde dem. Folk undrar fortfarande var.

Det här är känt. Ulugh Begs observatorium, byggt på 1420-talet, tog fram en katalog över 1 018 stjärnor och mätte årets längd med anmärkningsvärd precision. Ali Qushji förde senare den kunskapen västerut, till Istanbul.

Här ser du det. Vid observatoriet på kullen Kuhak, där bågen i den jättelika sextanten är uthuggen i berget. Mer i vår guide till Ulugh Begs observatorium.

Legenden. Timur fick höra att det land som har profeten Daniels kvarlevor aldrig kommer att sakna välsignelser, så under ett fälttåg förde han reliker efter Daniel till Samarkand. När de väl var begravda började graven bli längre av sig själv. En källa i närheten sägs ha sprungit fram under en hästhov, och troende besökare dricker ur den för hälsans skull.

Det här är känt. Khoja Doniyors mausoleum står på östra sidan av Afrasiyab, kullen där det antika Samarkand låg, ovanför bäcken Siab. Dess fem kupoler täcker en grav som är omkring 18 meter lång. Troende besökare kommer hit; en del forskare tror att Khoja Doniyor var en följeslagare till Kusam ibn Abbas. Ett uttorkat pistaschträd bredvid kryptan blev, enligt staden, levande igen 1997.

Här ser du det. På andra sidan Afrasiyab, en kort taxiresa från observatoriet. Klä dig anständigt och gå ner till källan.

Legenden. Kinesiska pappersmakare som kom till Samarkand efter slaget vid Talas 751 lärde staden pappersets hemlighet. Inom en generation var Samarkandpapper berömt i hela den islamiska världen.

Det här är känt. Berättelsen skrevs ner på 1000-talet. Historikerna är mer försiktiga: papper var känt i Samarkand flera decennier före 751, och hantverket kom troligen gradvis längs handelsvägarna. Berömmelsen är däremot historia.

Här ser du det. Vid verkstaden Meros i Konigil, utanför staden, där papper återigen görs för hand av mullbärsbark. Mer i vår guide till Samarkandpapper.

Legenden. En khan av Buchara älskade Samarkands bröd så mycket att han förde stadens bäste bagare till sitt hov, med ugn, mjöl och vatten. Brödet blev ändå annorlunda. En ingrediens, förklarade bagaren, gick inte att flytta: Samarkands luft.

Det här är känt. Samarkands non gräddas mot väggarna i en tandirugn av lera och är tunnare i mitten än vid kanten. Det håller sig länge och är lätt att fräscha upp, och därför tar resenärer med sig det hem.

Här ser du det. På Siab-basaren intill Bibi-Khanym, helst på morgonen. Mer i vår guide till Uzbekistans basarer.