Akhsikent: Ferganas forntida huvudstad vid Syr-Darja

”I hela Fergana finns inget fäste så starkt som Akhsi.” Så skrev Babur om staden där hans far höll hov. Ställ dig vid kanten av ruinerna och du förstår varför: Syr-Darja flyter nedanför, och djupa raviner som skär in i flodbranten gör vallgravens jobb.

Akhsikent, även skrivet Akhsikath, ligger på flodens högra strand omkring 22 km sydväst om Namangan, i distriktet Turakurgan. Det är den största arkeologiska platsen i Ferganadalen, och i dag går du genom den på täckta gångbroar av trä. Här berättar vi vad du tittar på och hur du passar in platsen i en resa till dalen.

Från Fergana till Akhsikath: nästan två tusen år av en och samma stad

Staden grundades på 300-talet f.Kr., och namnet har bytts mer än en gång. Fram till mitten av 800-talet kallades den i medeltida texter helt enkelt Fergana, efter dalen. Från andra hälften av 800-talet hette den Akhsikath, och först sent under medeltiden började man säga Akhsikent.

På 800- och 900-talen var Akhsikath Ferganadalens huvudstad, och mynt som präglades här cirkulerade i hela det samanidiska riket. Under sin storhetstid, på 900–1100-talet, hade staden en fredagsmoské, en plats för högtidsbön, ett emirpalats, ett fängelse och trädgårdar. Vattnet kom från floden Kosonsoy, omkring 14–15 km bort, genom en underjordisk kanal.

Staden gav också den persiska litteraturen en poet. Athir al-Din Akhsikati föddes här omkring 1126–1128 och bar stadens namn med sig: han började vid hovet i Herat, skrev senare i Hamadan och Tabriz, och hans ghaseler var med och formade genren. Kokand, en stad som kallar sig poeternas boning, för dalens poesi vidare in i 1800-talet: läs vår guide till Kokand.

År 1219 intogs staden av Jebe, en av Djingis khans befälhavare. Den återhämtade sig: på 1400-talet var den åter säte för Ferganas härskare. Dess långa historia tog slut 1620 med en jordbävning, och invånarna flyttade till närbelägna Namangan.

Citadell, shahristan och rabad

Som de flesta städer i regionen bestod Akhsikath av tre delar. Citadellet, eller ark, rymde härskarens palats och fängelset och var avskilt från resten av staden med en egen mur. Runt det låg shahristan, innerstaden med fredagsmoskén och den stora basaren. Utanför låg rabad, hantverkarnas yttre stad.

Arkeologerna har grävt fram en smedja, ett badhus från 900–1200-talet, kaserner, fredagsmoskén, fästningsmurarna och härskarens palats. De bevarade ruinerna täcker omkring 60 hektar. Sedan 2008 står platsen, under namnet Ahsiket, på Uzbekistans tentativa lista för UNESCO:s världsarv.

Det här ser du i dag

De första utgrävningarna gjordes här 1885. Sedan 2019 är en del av den forntida staden öppen som friluftsmuseum, och fler utgrävda objekt har lagts till genom åren. Du klättrar inte över lös jord: du följer gångbroarna, och de ömtåligaste delarna ligger under tak.

De täckta gångbroarna

Gångbroar av trä med räcken och ett välvt, genomskinligt tak löper över den gamla stadens kullar, med trappor där marken sluttar ner i en ravin. De håller dig borta från murarna och skyddar mot sommarsolen.

Skyltar längs vägen, på uzbekiska och engelska, visar vägen till enskilda objekt. En av dem leder till stadens försvarsmur, daterad till slutet av 12:e och början av 1200-talet: muren som staden hade när mongolerna kom 1219.

Utgrävningen under taket

Höjdpunkten är en stor hall som byggts rakt över ett utgrävt kvarter. Du går runt kanten bakom en avspärrning och ser ner i schaktet: murar av soltorkat tegel, valvförsedda tegelkonstruktioner, runda gropar och, i schaktets väggar, de jordlager som varje århundrade lämnat efter sig.

Skyltar längs väggarna visar vad mer som har undersökts här, till exempel valvförsedda tegelkanaler och trappor som leder ner i marken.

Stål, glasyr och en kruka från utgrävningen

Akhsikath var en hantverkarstad: glasblåsare, krukmakare, smeder och vapensmeder. Mest känd var staden för sitt degelstål. Från 9:e till 1100-talet förseglade smederna järn tillsammans med trä eller annat organiskt material i deglar av lera och eldade dem vid omkring 1 400–1 500 °C tills metallen smälte till ett rent stålgöt. Arkeologerna har hittat tusentals degelfragment, spåren av en tillverkning i industriell skala. Den upphörde på 1200-talet.

En brittisk-uzbekisk expedition studerade deglarna 2002, och metallurger kallar i dag den här metoden att framställa stål för Ferganaprocessen.

Krukmakarna var inte mindre skickliga. Från platsen kommer glaserade skålar målade i grönt och turkos, och en skylt i hallen visar målade skålar, ett fragment med en långnäbbad fågel och två glaserade kannor. Under en av de senaste säsongerna registrerade arkeologerna omkring 4 000 föremål, bland dem en hel rödslammad kanna från första–andra århundradet e.Kr. och kärl från 1000–1100-talet som troligen innehöll kvicksilver. I hallen står en stor lerkruka, hopfogad av sina skärvor med metallklamrar.

Baburs Akhsi

Babur, grundaren av mogulernas dynasti, föddes i Andizjan 1483, och i hans memoarer, Baburnama, beskrivs Akhsi ingående. Efter Andizjan, skrev han, fanns ingen större stad i Fergana. Hans far, Umar Shaikh Mirza, gjorde den till sin huvudstad och lät gräva ytterligare raviner utanför de yttre. Förstäderna, noterade Babur, sträckte sig ungefär två engelska mil utanför murarna.

Han var stolt över stadens meloner. En sort, Mir Timuri, trodde han kanske saknade motstycke i världen. Vid en fest i Samarkand lät han servera dem bredvid meloner från Buchara, och Bucharas kunde inte mäta sig med dem.

År 1494 skötte Umar Shaikh Mirza sina duvor när duvslaget, byggt över ravinen nedanför palatset, rasade och störtade ner. Hans elvaårige son blev härskare över Fergana.

Så tar du dig till Akhsikent

Från Namangan. Platsen ligger omkring 22 km sydväst om staden, vid Syr-Darjas strand. Vi tar våra gäster dit med bil, chaufför och guide. En timme på plats räcker för gångbroarna och den täckta utgrävningen; räkna med två om du vill följa gångbroarna ut till stadsmuren.

Från Tasjkent. Vägen till dalen går över Kamchikpasset, där A373 klättrar till 2 268 m. På vintern kan passet stängas på grund av lavinrisk, och då tar vi tåget. Uzbekistan Airways flyger från Tasjkent till Namangan på ungefär en timme, och det dagliga tåget når Kokand kl. 10:26, varifrån vår chaufför kör dig över dalen. En dagsutflykt från Tasjkent blir lång; vi föredrar en övernattning i Namangan, och kör du tillbaka samma dag passerar du bergen i solnedgången.

Kombinera med Namangan, Kokand och Margilan

Akhsikent passar lätt in i en resa till Ferganadalen. Tillbringa resten av dagen i Namangan och åk sedan söderut över floden till Kokand och Khudoyar Khans palats, till krukmakarna i Rishtan och till Margilan, där ikatsiden fortfarande färgas och vävs för hand. Vår guide till Ferganadalen tar upp alla platserna, och vad du kan köpa i Uzbekistan förklarar hur du känner igen handgjort siden och keramik.

Namangan växte själv upp som Akhsikents granne. Namnet förklaras oftast med persiskans namak kan, ”saltgruva”, efter saltbrytarna som bodde här. I dag är staden känd för sin blomsterfestival, som hålls i slutet av våren varje år sedan 1961; festivalen och Mullo Kirgiz-madrasan beskriver vi i vår guide till Ferganadalen.

Vår hantverksresa i Ferganadalen tar fyra dagar med tåg från Tasjkent och tillbaka, och förlängningen till Ferganadalen lägger till dalen i en klassisk rutt. Säg att du vill se Akhsikent så lägger vi in det i planen, med engelskspråkig guide (svensktalande guide på förfrågan).

I korthet

• Akhsikent, omkring 22 km sydväst om Namangan, grundades på 300-talet f.Kr. och var Ferganadalens huvudstad på 800–900-talet.
• Staden återhämtade sig efter den mongoliska erövringen 1219; efter en jordbävning 1620 flyttade invånarna till Namangan.
• Stadens smeder tillverkade degelstål i industriell skala från 9:e till 1100-talet.
• Babur kallade den Ferganas starkaste fäste; hans far gjorde den till sin huvudstad och dog här 1494.
• Täckta gångbroar och en överbyggd utgrävning gör besöket enkelt: en eller två timmar, bäst i kombination med Namangan, Kokand och Margilan.