Hällristningarna i Sarmysh-ravinen nära Navoi – och vad du ser på vägen

Sarmyshbäcken har skurit en ravin genom de låga Karataubergen i Navoiregionen, och klippväggarna på båda sidor är mörka, släta och kluvna i hällar – en idealisk yta att rista i. Bilderna är samlade på två huvudplatser längs en ravin som är omkring 2,5 km lång. Vissa hällar har ett enda djur; andra, som den ovan, är så fulla att senare figurer har ristats ovanpå tidigare.

Ravinen är skyddad som museireservat på omkring 5 000 hektar. Det inrättades först 2004, då som en filial till det regionala historiska museet i Navoi och fick status som statligt museireservat 2019. Uzbekistan förde första gången upp Sarmysh på sin tentativa lista hos UNESCO 2008, och i oktober 2024 lämnade landet in en uppdaterad ansökan som presenterar platsen som blandat arv, värdefull både för hällkonsten och naturen. Samma text jämför Sarmysh med Tamgaly i Kazakstan och Saimaluu-Tash i Kirgizistan, regionens mest kända landskap med hällkonst.

De flesta ristningarna är från bronsåldern, ungefär 3000–900 f.Kr., men vissa motiv är äldre och går tillbaka till yngre stenåldern och ännu längre. Det äldsta motiv man kan känna igen är den vilda tjuren, uroxen. Tjurarna är oftast 30–80 cm långa och gjorda med så likartad teknik att forskare tror att många av dem kan vara verk av en enda mästare. Leta efter kroppar fyllda med linjer, trianglar och rutnät: den ornamentala stilen är en av dem som forskarna lyfter fram i Sarmysh.

Tjurarna fungerar också som klocka. Ben från vilda tjurar dyker upp i lokala utgrävningar som daterats till slutet av 2:a årtusendet f.Kr., och i början av 1:a årtusendet f.Kr. hade djuren försvunnit från Centralasien. En klippa som visar en urox ristades medan människorna här fortfarande kunde se levande uroxar.

Under den tidiga järnåldern användes ravinen av nomadstammar ur den sakisk-skytiska världen, och bilderna förändras med dem. Tjurarna försvinner; hjortar, argali, hästar och kameler tar deras plats, ritade mindre och i den böljande ”djurstilen” som är typisk för stäppen. Pilbågar och pilar dyker upp, liksom ryttare och jaktscener. Stenbockar och tjurar är de vanligaste motiven i hela ravinen, och argali med väldiga ringlade horn, som den ovan, är lätta att hitta.

De yngsta ristningarna hör till medeltiden: tamgetter, kameler och hundar, och inskriptioner med arabisk skrift som är lätta att datera. Bland motiven hittar du också konturen av en öppen hand med fem fingrar. Vår guide hjälper dig att läsa lagren på klippan, från tjurarna till ryttarna och skriften, så att en enda häll blir en tidslinje.

Ristningarna är bara en del av historien. Arkeologer har registrerat mer än 200 platser i och kring ravinen: stenåldersläger, flintverkstäder och flintgruvor, gravhögar, resterna av forntida byar och bevattningskanaler. Vattnet var anledningen till att människor kom tillbaka till samma plats i tusentals år.

På våren blir sluttningarna gröna och ravinen är som vackrast. Mer än 650 växtarter växer i området, och 27 av dem finns bara här. Reservatet skyddar också djur som står i Uzbekistans röda bok, bland dem grågam och Severtzovs argali, det vilda fåret som fortfarande lever i Nuratau-bergen i närheten. Gångbanor och utsiktsplattformar håller besökarna ett steg från klippan; rör inte ristningarna och rita inte på dem med krita.

På vägen tillbaka till huvudvägen stannar du vid Rabat-i Malik, vid vägen mot Buchara en kort bilresa väster om Navoi. Den byggdes på 1070-talet av den karakhanidiske härskaren Shams al-Mulk Nasr, som styrde från Samarkand, och restaurerades i början av 1100-talet. Forskare ser den lika mycket som ett kungligt residens på stäppen som ett värdshus vid vägen; den fortsatte att ta emot resande fram till början av 1700-talet. Den höga tegelportalen bär fortfarande en kufisk inskription som prisar ”världens sultan” för att han byggt en viloplats. År 2023 blev Rabat-i Malik en del av UNESCO:s världsarv Silk Roads: Zarafshan-Karakum Corridor.

En lokal tradition, nedtecknad av en resenär på 1800-talet, mindes ruinen som borgen för en khan och hans arvingar, enligt en version byggd av en nomadhövding som hette Malik Khan. Det är en legend; inskriptionen och historikerna pekar på karakhaniderna.

På andra sidan vägen står sardoban, en täckt cistern från samma tid. Ordet kommer från persiskan och betyder ”kallt vatten”. Vatten från floden Zarafsjan nådde den genom en underjordisk kanal med brunnar längs sträckningen, och en trappgång leder ner under kupolen, mer än 10 m djupt. Är du nyfiken på fler berättelser från Bucharaoasen finns de samlade i våra legender från Buchara.

Navoi är i sig en ung stad, grundad 1958 intill den gamla staden Karmana och uppkallad efter poeten Alisher Navoi. Det är i Karmana som historien finns. Det lilla mausoleet Mir-Sayid Bakhrom, daterat till 900–1000-talet, mäter bara omkring 4,5 gånger 4,4 m invändigt, men tegelportalen är täckt av mönster och ett band med koranverser i kufisk skrift.

Några minuter bort ligger Kasim Sheikhs komplex från 1500-talet. Kasim Sheikh var en vördad sufimästare, och komplexet har en kupolförsedd khanaka, ett härbärge för troende besökare och dervischer. Båda monumenten ingår i samma UNESCO-världsarv längs Sidenvägen som Rabat-i Malik. Vill du förstå seden att besöka heliga platser finns den förklarad i vår guide om ziyarat i Uzbekistan. Räkna med 40 minuter för båda.

Sarmysh ligger längs vägen från Navoi till Nurata, så ravinen kan lika gärna inleda en längre resa norrut. Nurata, omkring 50 km från Navoi, växte upp kring en källa full av heliga fiskar. Legenden säger att en glödande sten föll från himlen där och att vatten steg upp där den slog ner; nur betyder ”ljus”. Fakta och legend finns i vår guide till Nurata.

Från Nurata ligger jurtlägren vid sjön Aydarkul omkring 60 km längre bort, i Kyzylkum: kamelritt, middag vid elden och en natt i en filtjurta, som vi beskriver i vår guide till jurtlägret vid Aydarkul. Vill du hellre sova i en by ger vår Förlängning till Nuratau-bergen dig en natt hos en familj i bergen och en morgonvandring med lokal guide, på vägen mellan Buchara och Samarkand.