Havet som försvann: en guide till Aralsjön

Aralsjön fick sitt vatten från två stora floder, Amu-Darja och Syr-Darja. Från 1960-talet leddes det mesta av deras vatten bort till ett väldigt bevattningsnät för bomullsfälten i Centralasien. Floderna fortsatte att vattna fälten; havet började krympa. År 1987 delades det i en norra och en södra Aralsjö. År 2003 delades Södra Aralsjön igen i en västra och en östra bassäng, och i augusti 2014 visade satellitbilder för första gången att den östra bassängen var helt torr.

Den blottlagda sjöbotten blev en ny öken, Aralkum. Den är salt, och blåsiga dagar lyfter dammstormar saltet upp i luften. Som mest sysselsatte Aralsjöns fiskeindustri omkring 40 000 människor; det kommersiella fisket hade upphört 1987.

De rostande fiskebåtarna på den gamla strandlinjen är bilden alla känner till, och att stå bland dem är fortfarande ett starkt ögonblick. Men nyckeln till platsen är det lilla museet i staden. Dess svartvita fotografier av hamnen i full drift, fiskestatistiken och kartan över strandlinjen som drar sig tillbaka årtionde för årtionde gör en slående vy till något du förstår. Vi föreslår alltid att du ser fartygen först och museet sedan.

Muynak har också hittat ett nytt slags liv: sedan 2018 har staden varit värd för Stihia, en elektronisk musikfestival som hålls alldeles vid fartygskyrkogården för att uppmärksamma Aralsjön. Det är ett tecken på att regionen inte bara har stängt igen och väntat.

Bortom Muynak går vägen över havets forna botten, och här börjar den del av berättelsen som sällan kommer med på bilderna. På den torrlagda sjöbotten planterar man saxaul, ett tåligt ökenträd som binder sanden med sina rötter och nästan inte behöver något vatten, för att hindra salt och damm från att blåsa iväg. I mars 2025 planterade ett projekt med stöd från UNDP 80 000 saxaulplantor på 80 hektar i Muynakdistriktet, och i början av 2026 inleddes en ny kampanj för att plantera ytterligare 90 000 plantor.

En ung plantering ser anspråkslös ut: låga gröngrå buskar, långt från varandra. Men den växer på det som en gång var hav, och varje buske håller kvar sand som annars skulle lyfta med vinden.

På väg mot stranden klättrar rutten upp på Ustjurt, en kalkstensplatå som bryts av i branta klippor där den möter den gamla sjöbotten. Här finns inga städer och inga gröna dalar, bara en flack högslätt genomskuren av kanjoner som ser nästan månlika ut i det låga kvällsljuset. Det är en av de tystaste platserna i Uzbekistan: inget trafikbuller, inga folkmassor, ingenting byggt på många kilometer.

Natten tillbringas i ett läger vid vattnet. På morgonen tar promenaden ner till stranden längre tid än det ser ut uppifrån. Vattnet i Södra Aralsjön är mycket salt, och stranden är grå och fast, på sina ställen täckt av en vit saltskorpa. För de flesta av våra gäster är den här stilla morgonen anledningen till att de kom.

Södra Aralsjön kommer inte att bli som den var: Amu-Darja når sällan fram dit i dag. I norr är berättelsen en annan. År 2005 stod Kokaraldammen klar och skilde Norra Aralsjön från den södra delen. Inom tre år steg vattennivån i norr med omkring 12 meter, salthalten sjönk från omkring 30 till 8 gram per liter och sötvattensfisken kom tillbaka. Norra Aralsjön visar att en del av ett hav kan återställas när vattnet hålls kvar.

Returvägen korsar platån igen och stannar vid Sudochiesjön, ett våtmarksområde där ungefär hälften av regionens omkring 230 fågelarter häckar. Sista stoppet före Nukus är Mizdakhan, en historisk nekropol som fortfarande används, på låga kullar nära Khojeyli, med ruinerna av den antika staden Gyaur-Kala och mausoleer byggda under många århundraden. Som på alla begravningsplatser i bruk går besökare tyst och klär sig sedesamt.

Nukus, Karakalpakstans huvudstad, är där resan börjar och slutar, och här finns en av Centralasiens stora överraskningar. Statens konstmuseum uppkallat efter Igor Savitsky har omkring 100 000 föremål, bland dem en av världens största samlingar av sovjetisk avantgardekonst, som Savitsky samlade under årtionden, tillsammans med karakalpakiska smycken, dräkter och arkeologi. Om ditt flyg tillåter, ge museet några timmar före eller efter Aralsjön. Vår artikel om Savitsky-museet förklarar vad du ska se.