Chiva: gamla stan som är yngre än den ser ut

Oasen Choresm ligger långt från Samarkand och Buchara, på andra sidan öknen. Chivakhanatet levde länge sitt eget liv och blev 1873 ett protektorat under Ryska imperiet, som ett av de sista i regionen.

Sedan hade staden tur på ett märkligt sätt. Det nya livet flyttade utanför murarna, till Dishan Kala och de moderna kvarteren, medan den inre staden förblev nästan som den var i början av 1900-talet. År 1990 skrev UNESCO in Itchan Kala i sin helhet, som en enda plats snarare än en samling monument: det var Uzbekistans första världsarv. Innanför murarna finns mer än 50 historiska monument och omkring 250 gamla hus.

Murarna är byggda av soltorkat lertegel, 8 till 10 meter höga, och löper omkring 2,2 km. Fyra portar vetter mot de fyra väderstrecken. Gå in genom västra porten, Ota-Darvoza, där biljettkontoret ligger, så tar det moderna Chiva verkligen slut: inga avenyer, inga busshållplatser.

Klättra upp på muren om du kan. Därifrån ser du det viktigaste: hela gamla stan är en rektangel på omkring 650 gånger 400 meter som du korsar till fots på tjugo minuter. Minareterna och kupolerna står så tätt att det är svårt att tro att ett helt khanat styrdes härifrån. Vår guide till Itchan Kala går igenom den port för port.

Muhammad Amin-Khan påbörjade den här minareten 1852. Den skulle bli mycket hög – enligt legenden så hög att man kunde se Buchara från toppen. År 1855 dog khanen under ett fälttåg, arbetet avstannade och minareten blev kvar på 29 meter.

Detaljen som många missar: det som gör Kalta-Minor till Chivas mest igenkännbara silhuett uppstod av en slump. Basen, 14,2 meter i diameter, var planerad för ett torn som skulle bli många gånger högre. När bygget stoppades en tredjedel av vägen upp blev det en satt cylinder glaserad från marken till toppen, och den ofullbordade formen är skälet till att du inte kan förväxla den med någon annan minaret. Mer i Kalta-Minor och Islam Khoja.

Khanernas residens står vid västra muren, strax innanför porten. Här fanns en tronsal, ett myntverk, ett harem och en sommarmoské klädd nästan helt i blått och vitt kakel. Khanen tog emot besökare i en öppen iwan, och under de kalla månaderna restes en jurta på gården.

Den verkliga behållningen här är utsikten. Klättra upp i vakttornet Ak Sheikh Bobo på den gamla bastionen, så breder Itchan Kala ut sig som en modell, med varje kupol och minaret på sin plats. Det fungerar bäst nära solnedgången, när teglet skiftar i koppar.

Vill du se något verkligt gammalt i Chiva, gå in i Juma-moskén. Den nuvarande byggnaden är från slutet av 1700-talet, men dess platta tak vilar på 212 snidade träpelare, och några av dem är mycket äldre än själva moskén: de hämtades från tidigare byggnader. Snideriet skiljer sig från pelare till pelare, och tittar du noga ser du att de hör till olika tider.

I den dunkla, låga salen finns inte en enda färgstark kakelplatta. Efter de turkosa fasaderna utanför är det oväntat och mycket lugnt.

Den högsta byggnaden i Itchan Kala kom sist. Minareten Islam Khoja blev färdig 1910 och reser sig 56,6 meter. Den byggdes för vesiren Islam Khoja, en modernisator som ur egen ficka bekostade ett sjukhus, ett postkontor och sekulära skolor.

Minareten har band av turkost, blått och terrakottafärgat tegel och tävlar inte med grannar som är århundraden äldre. Du kan klättra upp via en brant, smal trappa. Det är ett träningspass, men utsikten är värd det; om den är öppen just den dagen avgörs vid biljettkontoret.