Din guide möter dig vid hotellet på morgonen, och vi börjar med byggnaden som blev symbolen för det modernistiska Tasjkent: Statens historiska museum. Det öppnade 1970, då under namnet Leninmuseet – en kub vars väggar döljer sig bakom geometriska solskärmar klädda med vitrosa marmor. Arkitekterna Jevgenij Rozanov och Vladimir Sjestopalov svarade på Tasjkents sol med den gamla idén om det snidade gallret. Museet öppnade igen i juli 2026 efter två års renovering, och vi går in: det rymmer mer än 350 000 föremål, från arkeologi till manuskript.

Därefter kommer två byggnader från 1974. Statens konstmuseum är ytterligare en kub, klädd med aluminiumplåtar i metallramar, med en glasad övre del som mjukar upp ljuset i salarna; det är stängt för ombyggnad, så vi stannar vid byggnaden. Konstakademiens centrala utställningshall bär nationella ornament på fasaden, med takfönster över salarna; vi ser den utifrån.

På Navoi-avenyn står Alisher Navoi-biografpalatset, öppnat 1964 under namnet Panoramabiografen. Huvudsalongen byggdes för en välvd duk cirka 34 m bred, och 1968–1988 var den värd för Tasjkents internationella filmfestival. I foajén finns i dag Uzbekistans filmmuseum.

På eftermiddagen går vi under jorden. Tasjkents metro konstruerades efter jordbävningen för att klara skalv på upp till 9 grader, i tjock armerad betong, och varje station fick sitt eget tema och sina egna konstnärer. Vi åker från Alisher Navoi, med sina kupoler och turkosa reliefer ur Navois Khamsa, förbi kristallkronorna på Mustaqillik Maydoni, till Kosmonavtlar, öppnad 1984: väggar som djupnar från turkos till mörkblått, glasstjärnor längs taket och keramikmedaljonger av Ulugh Beg, Ikaros, Gagarin och Teresjkova.

Nära Kosmonavtlar står Zhemchug, ”Pärlan”, ett bostadshus färdigt 1985 efter ritningar av Ofelia Aydinova. Dess två halvcirkelformade halvor binds samman var tredje våning av öppna terrasser – gemensamma gårdar i luften för de boende.

Bra att veta: Det är tillåtet att fotografera i metron sedan juni 2018. Zhemchug är hem för många familjer, så vi ser huset från gatan.

Övernattning i Tasjkent

Vi börjar vid Chorsu på morgonen, när basaren har mest liv. Marknaden är gammal, byggnaden är det inte: projektet av arkitekterna Vladimir Azimov och Sabir Adylov är från 1980, och komplexet öppnade 1990 under en huvudkupol på 86 meter omgiven av sju mindre. Kakelklädseln av den stora kupolen tog till 1993. Tvärs över gatan ligger stationen Chorsu från 1989; den grävdes som en öppen grop genom basartorget och kläddes med vit Gazgan-marmor.

I närheten, på Khadra-torget, öppnade Statscirkusen 1976. Dess fjällade turkosblå kupol jämförs ofta med ett flygande tefat; under den finns ett betonggaller, snidad ganch, marmor, blyglas och keramisk mosaik. Den saknar glasad foajé, ett val som gjordes för Tasjkents klimat.

Sedan Folkvänskapens palats, öppnat 1981 efter ritningar av Jevgenij Rozanov: landets största konserthus, byggt med marmor från Nurata och Gazgan, med en fasad som hämtar motiv från nationella ornament och de gamla portalernas stalaktitvalv. Bankettsalen rymmer tre stora florentinska mosaiker; salarna öppnas vid konserter och evenemang.

Efter lunch kör vi ut till Parkent, cirka 45 km från Tasjkent, upp i bergsfoten på omkring 1 100 m. Här står Den stora solugnen, byggd 1981–1987. Sextiotvå rörliga speglar, heliostaterna, kastar solljus mot en konkav koncentrator lika hög som ett tolvvåningshus, och i dess brännpunkt kan temperaturen nå 3 000 °C. Från utsiktsplatsen högst upp på området ser du hela spegelväggen på en gång. På kvällen kör vi dig tillbaka till hotellet i Tasjkent.

Bra att veta: Ugnen är den enda delen av världsarvet utanför staden. Om du bara har en dag hoppar vi över den och behåller resten.